Livet svävar fram - på grå moln

Tillbaka i bloggosfären! Vet inte vad som hände, men motivationen att blogga bara försvann till förmån för att hinna med mig själv,, packa flyttlådor, fira födelsedag, bo in mig i ny lägenhet, sköta mitt förtroendeuppdrag som US-ordförande, besöka politikerveckan i Almedalen.... Nu är jag här och för en dryg vecka sen hände det som aldrig händer mig, bara andra. Den här ggången hände det min lillasyster och det kunde gått hur illa som helst.

Var och seglade tillsammans med pojkvänenn. Mobilen ringer - ett missatt samtal från min storasyster. Tanken om att "det har kanske hänt någgot!" Som så ofta flyger genom huvudet när ett av syskonen eller mina föräldrar ringer, flyger genom huvudet. Den här gången hade det hänt något.
Lillasyster + mopedolycka = allvarligt skadad, sjukhus och ben brutet på två ställen. Världen snurrar till för ett ögonblick. Sen landar jag i nuet och hinner tänka - det kunde gått ännu värre. Och allt kommer bli bra så småningom.
Lillasyster är ännu på sjukhus. Det gör ont, men hon lever. Världen kan förändras på ett ögonblick, men ibland väljer den bara att skrämmas. Det gjorde den verkligen, den här gången. Ständigt finns en del av mina tankar "på lassis´" barnavddelning.

Igår var jag och hälsade på några äldre, nära släktingar. Jag får alltid med mig så mycket tankar och funderingar efter sådana besök. Vet inte om det beror på att både de och jag blivit äldre, eller något av det. I vissa människor ser man sig själv, i andra sådant som själv inte för allt i världen skulle vilja upplleva, förknippas med eller utstråla. De allra flesta människor har lite av allt, det gäller att själv fokusera på andras plussidor och också försöka förmå omvärlden att göra deet.
Tanken om hur jag själv vill ha det den dag blir gammal har fötts.
Närmare än så ärr den dag mina föräldrar blir äldre. Än känns dem som de föräldrar jag växt upp med, som alltid funnits där och sälllan blivit särskilt mycket olik sig. Undrar hur länge man kommer få ha förmånen att ha det så?

Jag kan ingenting lova, men kanske kommer bloggen inte vara lika tom framöver, möjligen kan jag genom lite vilja, diciplin och lust att dela med mig av händelser, reflexioner, åsikter och funderingar,börja fylla bloggen med innehåll, lite oftare än var fjärde månad. Just nu kan jag bara konstatera, att livet är ingen dans på rosa moln, men en arbetssam och svår tango på grå moln, som ibland är stora och ogenomträngliga, ibland fjäderlätta och tunnt skira.