Jag=En tonåring på 27?

Ibland känner jag mig som en riktig tonåring - eller kanske som en tvååring? Ni vet sådär när humöret kan skifta på en sekund. De går ofta fortare neråt än uppåt. Ett sätt att vara på som jag trodde att man växte ifrån, förr eller senare... I mitt fall blir det i så fall långt senare än de verkliga tonåren och för den delen trotsåldern.
Det har hunnit bli augusti ute, men i mitt hjärta är det fortfarande juni. I mitt hjärta vill jag ha en sommar till. En sommar att bara vila i. Jag som alltid varit så dålig på att vila, att ta det lugnt, slappna av och ta hand om mig själv.

Nu har jag väl kanske förstått värdet av att investera i sig själv, att inte alltid låta alla andra och framför allt annat än jag gå före. Men att förstå, och att acceptera och efterleva sina insikter, är inte samma sak. Jag hoppas ändå att jag ska lyckas någorlunda. Annars tror jag itne att jag kommer orka.

Djupt inom mig finns en energi, en drivkraft och kanske vad man borde kalla ett jävlaranamma. Men när jag blir trött har jag så svårt att hitta in dit. Då får jag så svårt att hämta kraft i den glöd som aldrig slocknar.

Imorgon ska jag segla. Nu ska jag snart sova.