Tankar under resan mot hösten

Sitter med radion på och försöker fokusera på att bidra med ett blogginlägg här. Lovade mig när bloggen skapades att den Inte skulle bli något tvång - men så sällan som jag skriver kan man ju tro att jag inte har några som helst ambitioner - skärpning!
Hösten närmar sig och snart kommer vi konstatera att det inte blev någon vidare svensk sommar. Den senaste veckan har detta inte bekymrat mig särskilt mycket, har varit vrålförkyld i någon slags influensa och några dagar mer eller mindre sängliggande. Nu helt klart på bättringsvägen och jag ska inte orda mer om det *hosthost*.

Med den positiva känslan från Unga Synskadades Medlemsforum har jag sedan det avslutades för en dryg vecka sen inte riktigt kunnat bestämma mig för hur det känns. Vid Medlemsforum avgick jag som som riksordförande efter fem år. För att inte veckla in mig i något jag inte ens själv begriper har jag bestämt mig att beskriva det som att det känns konstigt men bra - eller bra men konstigt. Hur som helst kommer konstighetskänslan gå över. Ser mycket fram emot att jobba i den nya riksstyrelsen, bland andra tillsammans med nyvalde ordföranden Jakob Larsson!

Så, vad tycker jag då om den tid som jag inehaft ordförandeskapet, har organisationen kommit dit jag ville och har jag uppnått de mål jag satt upp.
Har vid det här laget fått ungefär de här frågorna flera gånger. Den första tycker jag är svår att svara på. Men..., nej egentligen har inte US kommit dit jag ville, inte så långt i varje fall. Fortfarande är vi inte 500 medlemmar, fortfarande finns inte funktionshinderkunskap på alla om ens några lärarhögskolor och arbetslösheten bland personer med synnedsättning är ännu väsentligt mycket större än bland folk i allmänhet.
Samtidigt har mitt och alla andra medlemmars US ställts inför en del utmaningar under de senaste åren. Utmaningar som jag och mina styrelsekamrater fått hantera. Det jag är stolt över är att vi jämte dessa utmaningar lyckats höja medlemsantalet, synts i två rikstäckande och medlemsengagerande påverkanskampanjer (Operation Utrop 2009 och "En skola för alla" 2010) - inte minst känns det som att US blivit mer känt de senaste åren, men det är naturligtvis bara en känsla.
Nu inför den nya riksstyrelsens kickoffhelg lämnar jag min egen ordförandeinsats i livets ryggsäck och ser fram emot en spännande helg med nya möjligheter. Ryggsäcken vi alla bär på gör vi bäst i att använda oss av. Mitt bidrag den närmsta tiden blir nog den allt starkare insikten om att vi måste använda oss av vår historia. Inom US finns till exempel ett fantastiskt kulturarv som bara inte får slängas bort.

Så, vad ska "Oja göra nu då" är det många som har frågat när jag kanske förväntas ha en del mer tid. Jag ska plugga - barn oc h ungdomslitteratur och en kurs som heter något i stil med Identitet och sexualitet. Det ska bli kul och det kommer med all säkerhet sätta min diciplin på prov..., som flera gånger förr. Men den här gången - ska jag lyckas med plugget har jag tänkt!

Sen finns det annat jag vill göra, som jag vill bli bättre på, som jag vill lägga ner min tid på. Har alltid gillat att uttrycka mig i såväl tal som skrift. I plugget likaväl som på mitt jobb och i föreningsarbetet har jag ju många chanser att göra det. Bra resultat är viktigt för mig och därför är det få saker som påverkar min självkänsla så mycket som de gånger då jag tycker att jag uttryckt mig fel, gjort ett dåligt framförande och framför allt - när jag "öhat" för mycket. Med intresset för retorik, med övning och självdistans hoppas jag kunna bli bättre och om inte annat bli nöjdare med mig själv som talare.
Att skriva gör mig inte alls lika nervös och det är peppar peppar mer sällan jag blir riktigt missnöjd. Anledningen är väl att när man skriver hinner man också tänka efter... Ibland när jag blir arg, missnöjd eller rentav ledsen över någon prestation försöker jag beskriva känslan i diktform. Kanske lägger jag ut sådana rader här på bloggen ibland. Om jag törs.

Runtomkring i världen händer varje dag obeskrivliga hemskheter. Svältkatastrofen på Afrikas horn tillhör de mest ogripbara. Det som är så svårt att ta in och omöjligt att identifiera sig med. Vad är egentligen några hundralappar insatta till Unicef, mer än ett sätt att stilla sitt samvete? Att kompensera de öde som gjort att jag fötts och fått växa upp med helt andra levnadsvillkor. I en del av världen där riktig torka aldrig förekommer och där vi är vana vid att så länge vi har pengar kunna köpa det mesta vi behöver.
Det jag känner är maktlöshet.

Skarp kontrast till denna katastrof är den svenska nyheten om kronprinsessan Victorias graviditet. Jag är ingen motståndare mot den svenska monarkin, men jag avundas inte den kommande arvtagaren som redan på fosterstadiet skapat sådan uppståndelse. Säkert bra föräldrar, men ett kanske inte helt okomplicerat liv väntar.

Betraktelse i regn

Befinner mig just nu på Riksorganisationen Unga Synskadade(US) Medlemsforum. Här har jag varit ordförande i nästan precis fem år. Imorgon är den tiden över.
Ute regnar det. Vi har haft mötesförhandlingar och utskottsarbeten sedan i eftermiddags. En stund före det att vårt Medlemsforum skulle inledas stod det klart för oss att den tilltänkta mötesordföranden inte skulle dyka upp. Denna hade helt enkelt glömt.
För mig som glömmer allt möjligt med täta mellanrum är glömska inget konstigt utan snarare djupt mänskligt. Men visst kändes det milt sagt snopet nu - vårt Medlemsforum - det kan väl ändå ingen glömma??
Något annat som irrriterade var att flera av mina kamrater länge och väl fått engagera sig att få en medhavd hörselslinga att fungera med den ljudutrustning som med flera brister ändå fanns på plats. När konferensstället bokades Lovade man att det Skulle Finnas Hörselslinga på plats i lokalen....

När alla medlemmar samlats inledde vi med en tyst minut för offren i Norge, på Utöya och i Oslo.

Kändes som att jag hade nerverna på utsidan om kroppen när det ändå oundvikligen var dags att inleda. Allla entusiastiska medlemmar var på plats - stämningen var god.
Jag pratade, eller läste kanske man ska säga, om mina tankar kring vad US är, varför enggagemang är viktigt och hur vi måste reagera efter det ofattbara våldet som drabbat Norge. Om den kunskapsbrist, det utanförskap och det hat som en sådan händelse bottnar i. Om hur viktigt det är att vi engagerar oss, mer än någonsin tidigare.

Jag är väldigt dålig på att hålla tal utan skrivet manus. Blir alldeles för nervös för att våga släppa det skrivna när jag väl blivit nöjd med mina formuleringar. Jag var nöjd den här gången, med framförandet fanns dock en del övrigt att önska. Som den punktskriftsälskande människa jag är hade jag manuset på punktskrift. Bra för den eventuellla "ögonkontaktens skull" visserligen, men mindre bra när man fått för sig att själv hålla i mikrofonen som oturligt nog saknade mikrofonställ. En bit in i pratandet fick jag be min bordsgranne om hjälp, det gick helt enkelt för hackigt.

Gästerna från våra nordiska grannar framförde hälsningar och därefter fortsatte mötesformalian. En mycket skicklig US-funktionärskollega som heter Julia fick äran att täcka upp för mötesordföranden som inte fanns. Hon valdes och tanken var hon skulle sköta uppgiften tillfälligt, nu unde rkvällen. Men efter flera timmars ihärdigt ringande och funderande från min och andras sida, fick vi konstatera att någon annan, extern mötesordförande nog inte skulle gå att få fram.
Jag är så glad och tacksam för att Julia tagit det hela med ro och lovat stå till förfogande även imorgon.

Kvällen har trots dessa världsliga problem har stämningen varit som den så ofta brukar i US, god, full av humor och värme.
Det är kanske främst denna stämning som man nästintill kan ta på jag som allra mest kommer sakna, den dag jag inte bara slutat som ordförande utan också blivit för gammal för att alls vara medlem.
Om jag fortsätter i organisationens riksstyrelse som ledamot kommer att visa sig imorgon.
US och alla underbara medlemmar och på annat sätt US-inblandade ska ha ett stort, stort tack för de här fantastiskt spännande, arbetssamma och inte minst lärorika åren!