Betraktelse i regn

Befinner mig just nu på Riksorganisationen Unga Synskadade(US) Medlemsforum. Här har jag varit ordförande i nästan precis fem år. Imorgon är den tiden över.
Ute regnar det. Vi har haft mötesförhandlingar och utskottsarbeten sedan i eftermiddags. En stund före det att vårt Medlemsforum skulle inledas stod det klart för oss att den tilltänkta mötesordföranden inte skulle dyka upp. Denna hade helt enkelt glömt.
För mig som glömmer allt möjligt med täta mellanrum är glömska inget konstigt utan snarare djupt mänskligt. Men visst kändes det milt sagt snopet nu - vårt Medlemsforum - det kan väl ändå ingen glömma??
Något annat som irrriterade var att flera av mina kamrater länge och väl fått engagera sig att få en medhavd hörselslinga att fungera med den ljudutrustning som med flera brister ändå fanns på plats. När konferensstället bokades Lovade man att det Skulle Finnas Hörselslinga på plats i lokalen....

När alla medlemmar samlats inledde vi med en tyst minut för offren i Norge, på Utöya och i Oslo.

Kändes som att jag hade nerverna på utsidan om kroppen när det ändå oundvikligen var dags att inleda. Allla entusiastiska medlemmar var på plats - stämningen var god.
Jag pratade, eller läste kanske man ska säga, om mina tankar kring vad US är, varför enggagemang är viktigt och hur vi måste reagera efter det ofattbara våldet som drabbat Norge. Om den kunskapsbrist, det utanförskap och det hat som en sådan händelse bottnar i. Om hur viktigt det är att vi engagerar oss, mer än någonsin tidigare.

Jag är väldigt dålig på att hålla tal utan skrivet manus. Blir alldeles för nervös för att våga släppa det skrivna när jag väl blivit nöjd med mina formuleringar. Jag var nöjd den här gången, med framförandet fanns dock en del övrigt att önska. Som den punktskriftsälskande människa jag är hade jag manuset på punktskrift. Bra för den eventuellla "ögonkontaktens skull" visserligen, men mindre bra när man fått för sig att själv hålla i mikrofonen som oturligt nog saknade mikrofonställ. En bit in i pratandet fick jag be min bordsgranne om hjälp, det gick helt enkelt för hackigt.

Gästerna från våra nordiska grannar framförde hälsningar och därefter fortsatte mötesformalian. En mycket skicklig US-funktionärskollega som heter Julia fick äran att täcka upp för mötesordföranden som inte fanns. Hon valdes och tanken var hon skulle sköta uppgiften tillfälligt, nu unde rkvällen. Men efter flera timmars ihärdigt ringande och funderande från min och andras sida, fick vi konstatera att någon annan, extern mötesordförande nog inte skulle gå att få fram.
Jag är så glad och tacksam för att Julia tagit det hela med ro och lovat stå till förfogande även imorgon.

Kvällen har trots dessa världsliga problem har stämningen varit som den så ofta brukar i US, god, full av humor och värme.
Det är kanske främst denna stämning som man nästintill kan ta på jag som allra mest kommer sakna, den dag jag inte bara slutat som ordförande utan också blivit för gammal för att alls vara medlem.
Om jag fortsätter i organisationens riksstyrelse som ledamot kommer att visa sig imorgon.
US och alla underbara medlemmar och på annat sätt US-inblandade ska ha ett stort, stort tack för de här fantastiskt spännande, arbetssamma och inte minst lärorika åren!