En dag i stillhet men inte i tystnad

Söndagen lider mot sitt slut. När jag slog upp ögonen imorse kom genast vetskapen om tragedin i Norge in i mitt medvetande. Mina värmeljus har brunnit också idag.
Hela Facebook tycks ha exploderat av deltagande under helgen, men jag har också sett trötta kommentarer om att många andra människor runtom i världen dör varenda dag. Jag kan både förstå och inte förstå ett sådant inlägg - bara två dygn sen något så fruktansvärt inträffat i vårt grannland.
Lyssnade på P1:s God morgon världen och självklart analyserades händelserna där. I den sedvanliga panelen konstaterade man att när något så här omfattande händer i Norge, då är det nästan som att det händer här i vårt eget land. Dels är ju Norge en nära och kär granne, dels kan alla svenskar utan problem följa norska nyhetssändningar. Närhet och identifikation spelar roll. Det är kanske illa, men tycks ligga i människans natur. Ingen som känner sorg, oro eller ilska över en sådan här händelse skall oavsett var den sker heller kunna klandras för det.
Den här dagen har mina tankar fortsatt att kretsa kring det som hänt. Parallellen till den ungdomsorganisation jag själv just nu leder känns både tydlig och relevant. Och det slås fast också idag - Detta hade lika gärna kunnat hända i Sverige.
Under dagen har jag pratat in en ledare till Unga Synskadades ljudtidning Optimal. Valet att ta upp händelserna på Utöya och i Oslo kändes självklart. Vikten av att vi och andra ungdomsorganisationer aldrig tystnar och oavsett vad vår verksamhet handlar om faktiskt orkar diskutera och ventilera sådana här händelser framträder allt tydligare.
Alla kan förstå det hemska i det som skett, men för att kunna överbrygga sin egen eventuella rädsla eller kunna sätta in detta fruktansvärda i ett sammanhang måste folk ha kunskap - inte minst vi som är unga.

Förutom att gång efter gång ha spelat in ledaren för att få en så bra inspelning som möjligt fri från stakningar (...), har jag fortsatt att lyssna på radio och ömsom håglöst, ömsom frinetiskt städat min lägenhet.
Min vana trogen lyssnade jag på Sommar, där idag "SAS-Janne" satt bakom mikrofonen.
Han berättade bland annat om ett tillfälle då han var nära döden och att han efter detta slutat vara rädd för den.
Detta tog jag till mig med tacksamhet. Som jag tidigare luftat här på bloggen har jag många gånger funderat på döden, varit rädd och känt frustration över att människor rycks bort. Jag har inte sällan undrat när det är min tur. SAS-Jannes ord kan på inget sätt mildra sorgen och ilskan efter masakern i Norge. Men den stillade just idag en del av min egen oro för sakernas tillstånd och förgänglighet. Kanske är det så att när man väl är framme vid sitt allra sista ögonblick på jorden, så känner man frid. Kanske, är det så.
Om SAS-janne är den ena av dagens idoler så är helt klart Jens Stoltenberg den andra. Han har hela helgen gång efter gång talat om att svaret på det som inträffat i hans huvudstad och hans ungdoms ö, inte är något annat än ökad demokrati och ökad öppenhet. Samtidigt säger han, ska vi inte vara naiva.
Stoltenberg har rätt. Hans deltagande med alla drabbade känns också helt självklart och äkta in i hjärterötterna. Precis så som det skall vara. Jag hoppas att Sveriges politiska ledarskap har förmåga att agera på samma sätt om något liknande skulle hända i Sverige.