En harmlös dikt om livet och döden

Jag sitter i livet och tänker på döden
Jag tänker på sorg och saknad.
Jag tänker på skuld, som en stor hård tomhet.
Död = Sorg = Skuld = Världens tyngsta och mörkaste tomrum.
Kanske som ett svart hål som äter upp mitt liv, bit för bit.

Jag sitter och lyssnar på radion som skvalar.
Jag står och tittar på solnedgång.
Jag ser, jag lyssnar och jag känner.
Förundran över att skvalandet fortsätter och att solstrålarna ännu glimmar, den dag jag inte längre finns här.

Jag står på en båt och blickar ner i det mörka vattnet som skummar lockande och förrädiskt.
Mina tankar finns hos de döda likaväl som hos de levande.
Jag funderar på vad meningen är, var den finns och vad den menar med detta kaos som livet jämte döden utgör.

Jag vandrar i skogen och mina tankar flyger i trädens kronor.
När får jag veta vad slutet är?
När får jag veta när slutet kommer?
När får jag veta om döden är ett slut eller en början?
Vill veta och vill inte vänta tills jag inte längre finns i detta liv.

Vem bestämmer livets längd?
Och har denna någon koll på dödens innehåll?
Vem dömer några till sjukdom, andra till att bli mordoffer?
Vem dömer deras nära till ett liv i sorg, saknad?
Om döden är ett riktigt slut, Vad är då meningen med detta liv?