Att skriva och att hitta sig själv

"Var dig själv - alla andra är redan upptagna" sa en gång Oscar Wilde. Varför gör vi alla inte bara som han sagt? Tänk hur mycket enklare och mindre komplicerat det skulle vara då. Lättare att bli någon som både man själv och världen runtomkring kan vara stolt över, lättare att möta och hantera andra människor med respekt och ödjmukhet.

Idag har jag försökt att våga satsa på det som jag tror att jag kanske kan bli lite bra på. Jag vill skriva. Jag vill genom pennan och tangenterna dela med mig av intryck, känslor och berättelser till andra människor. Nu har jag valt en skrivarkurs och hoppas kunna delta i den och utvecklas med den. Drömmen om att skriva böcker har jag haft ända sen jag lärde mig skriva på lågstadiet.
Nu, typ tjugo år senare har jag bara lärt mig hur svårt det är att någonsin komma ut med en bok, för att inte tala om att satsa på författandet som heltidssyssla.
Sen har jag inte, för att vara ärlig, gjort några vidare ansträngningar hittills.

Men nu känns det som att det kanske är dags. Dags att börja kämpa, dags att diciplinera sig och faktiskt skriva. Mycket, ofta och länge. Om så bara en procent av det som skrivs är något att gå vidare med, så ska den procenten snart vara tillräcklig. Fick en bokidé i vårvintras som bara blivit liggande. Kanske blir det något av den, eller av någon annan ingivelse.

Jag tror och hoppas att jag kan "hitta mig själv" genom att skriva. Andra kanske finner sin kärna eller förverkligar sig genom att satsa på friidrott, laga mat eller designa kläder. Jag vet att mina idrottsprestationer precis som ambitionerna är skamligt låga, att den mat jag ev. lagar inte är särskilt god och att jag är förvånansvärt ointresserad av allt vad kläder, stil och mode beträffar. Inget av de där sakerna är helt enkelt jag. För övrigt tycker jag om både hundar och hästar, jag tycker det är fint med blommor och jag beundrar dem som helhjärtat satsar på musik, men inte heller något av dessa saker har jag tillräcklig förmåga eller intresse för.
Jag anses vara en både opraktisk och hyfsat förvirrad och glömsk person, vilket många gånger fått mig att vilja gå med i tankspriddas riksförbund. Kanske gör jag det någon gång, när åtgärden hamnat på rätt komihåglista.

Trots min åldersnoja, måste jag säga att det känns ganska skönt att faktiskt "ha blivit så gammal" att man kan köpa sig själv. Jag menar att man accepterar och respekterar den man är och har blivit, utan att hela tiden snegla på grannen och tänka - sån skulle jag också vilja vara. Visst skulle det vara mer praktiskt att ha sinne för ordning och reda, logistik och praktiska sysslor som att laga mat! Men vilka av mina förmodade och faktiska goda förmågor skulle jag då behövt vara utan?
Jag vill inte vara utan någon av dem. Däremot skulle jag önska att jag blev bättre på att tillsammans med andras bättre sidor, göra ett bättre arbete, tillsammans med andra. Till mina avigssidor hör nämligen fortfarande att jag gärna gör saker själv, och då blir ju inte alltid allting tipptopp.
Med dessa insikter tänkte jag hälsa god natt och gå och sussa.

Livet svävar fram - på grå moln

Tillbaka i bloggosfären! Vet inte vad som hände, men motivationen att blogga bara försvann till förmån för att hinna med mig själv,, packa flyttlådor, fira födelsedag, bo in mig i ny lägenhet, sköta mitt förtroendeuppdrag som US-ordförande, besöka politikerveckan i Almedalen.... Nu är jag här och för en dryg vecka sen hände det som aldrig händer mig, bara andra. Den här ggången hände det min lillasyster och det kunde gått hur illa som helst.

Var och seglade tillsammans med pojkvänenn. Mobilen ringer - ett missatt samtal från min storasyster. Tanken om att "det har kanske hänt någgot!" Som så ofta flyger genom huvudet när ett av syskonen eller mina föräldrar ringer, flyger genom huvudet. Den här gången hade det hänt något.
Lillasyster + mopedolycka = allvarligt skadad, sjukhus och ben brutet på två ställen. Världen snurrar till för ett ögonblick. Sen landar jag i nuet och hinner tänka - det kunde gått ännu värre. Och allt kommer bli bra så småningom.
Lillasyster är ännu på sjukhus. Det gör ont, men hon lever. Världen kan förändras på ett ögonblick, men ibland väljer den bara att skrämmas. Det gjorde den verkligen, den här gången. Ständigt finns en del av mina tankar "på lassis´" barnavddelning.

Igår var jag och hälsade på några äldre, nära släktingar. Jag får alltid med mig så mycket tankar och funderingar efter sådana besök. Vet inte om det beror på att både de och jag blivit äldre, eller något av det. I vissa människor ser man sig själv, i andra sådant som själv inte för allt i världen skulle vilja upplleva, förknippas med eller utstråla. De allra flesta människor har lite av allt, det gäller att själv fokusera på andras plussidor och också försöka förmå omvärlden att göra deet.
Tanken om hur jag själv vill ha det den dag blir gammal har fötts.
Närmare än så ärr den dag mina föräldrar blir äldre. Än känns dem som de föräldrar jag växt upp med, som alltid funnits där och sälllan blivit särskilt mycket olik sig. Undrar hur länge man kommer få ha förmånen att ha det så?

Jag kan ingenting lova, men kanske kommer bloggen inte vara lika tom framöver, möjligen kan jag genom lite vilja, diciplin och lust att dela med mig av händelser, reflexioner, åsikter och funderingar,börja fylla bloggen med innehåll, lite oftare än var fjärde månad. Just nu kan jag bara konstatera, att livet är ingen dans på rosa moln, men en arbetssam och svår tango på grå moln, som ibland är stora och ogenomträngliga, ibland fjäderlätta och tunnt skira.