Från Göteborg till Luleå och tillbaka igen

Okej, okej! Kan man inte bloggaa med nät, då får man blogga utan nät. För i tiden, ni vet då det var modernt attt skriva dagbok i en riktig bok, gärna med en häst på omslaget och absolut utrustad med lås, då gick det ju i nödfall också att skriva dagbok även på vanliga papper. Nu får jag väl helt enkelt blogga i ett helt vanligt worddokument i väntan på att Telia ska ”konekta” här uppe, någonstans söder om Älvsbyn.
Jag befinner mig på nattåg nr 91 söderut. Startade i Luleå och kommer landa i Göteborg någon gång imorgon förmiddag. Igår gjorde jag samma resa, men åt andra hållet. Den tog drygt 17 timmar och var urmysig. Jag gillar ju då att åka tåg.
Urmysig, bortsett från två saker:
1. Jag är en enstöring. Skulle så hjärtans hjärna velat åka i egen kupé. Det kostar extra såklart, men nu var problemet att inga tomma kupéer fanns. Det är populärt att åka till Norrland! Nu när jag varit här, förstår jag ännu mer varför. Eftersom det var fullt fick jag två kupékompisar, eller tre egentligen. En mamma som hette Jasmine,, en baby som hette Jeremia och en kvinna vars namn vi aldrig fick veta. Den anonyma störde sig något så väldigt över att jag tagit hennes plats, den översta schlafen. Anledningen var ju att mamma och barn skulle få mer plats i den understa, om inte hela, så åtminstone delar av resan. Men med irriterade utrop och yviga gester fick den anonyma mig att snällt flytta ner till mittenschlafen. För att se saker från den ljusa sidan kom jag på så sätt närmare de enda existerande eluttaget.
2. Egentligen handlar det här om två saker, men båda faller under rubriken Teknik. Som sydlänning och göteborgare har jag valt att ringa med Telenor. Ibland ångrar jag detta bittert och den här resan har verkligen varit ett sådant tillfälle. Men å andra sidan, jag åkte ju iväg för att få vara själv, kanske gör det då inget att jag också blev i princip onåbar?
Eftersom jag förstått att det i norra Sverige är Telia, telia och åter Telia som gäller, i alla slags nät…, hade jag åtminstone resan till ära införskaffat ett mobilt bredband. Tror ni att jag fick detta att fungera då? Och sen, tror ni att någon av mina hjälpsamma medresenärer (nu menar jag inte hon den anonyma) lyckades?
Svaret är att ingen lyckades och efter ett besök i Luleås Teliabutik förstår jag varför – jag hade fel storlek på simkort. Tråkigt att den mänskliga faktorn var tvungen att drabba en teliaanställd i Göteborg just igår. Men å andra sidan, jag åkte ju iväg för att få vara själv, så vad har jag då online att göra…?
Nu håller jag dock både tummar och tår för att bredbandsuppkopplingen faktiskt ska börja fungera. Jag har numera rätt simkort och jag vill ju åtminstone börja bevisa för mig själv att jag kan blogga! Regelbundet…
Sen det här med att vara själv. Ingen ensamkupé på hemvägen heller, men väl en överschlaf .
Vill slutligen tacka Michael så mycket för en trevlig fika i Luleå!
(….)
Ovanstående gick inte att publicera när det skrevs eftersom nätanslutningen jag efter mycket slit lyckats få till hade slutat fungera. Vad som sen hänt under de senaste tre timmarna är följande:
Ute i korridoren hör jag genom kupédörren två vagt välbekanta röster. Funderar inte närmare på det, men plötsligt öppnas dörren. Där står Emmy, en kompis och föreningskollega som ska tillbringa helgen på samma styrelsemöte som jag denna helg. Helt logiskt att hon och ytterligare en kamrat skulle åka just det här tåget – kanske mindre logiskt att jag skulle det…
Då vi alla tre var hungriga drog vi oss till restaurangvagnen där det blev både mat och kaffe, samt sällskap med två vilt främmande medresenärer, med ett bordsbyte däremellan. Det blev prat om allt från den norrländska järnvägens sträckning och att SJ egentligen är rätt bra, till katter och hur man kan uppleva det att vara oteknisk.
Kanske inte riktigt vad jag tänkt inför denna resa. Men ändock rätt trevligt.
Om jag någon gång skulle spela och dessutom vinna på Bingolott, knappast troligt men ändock, då skulle jag köpa ett SJ årskort av högsta rang. Tror att jag skulle kallas för ”SJ-patriot”.
Nu har jag tagit en dust till med Teliauppkopplingen. Har börjat förstå varför det gick så knackigt tidigare och att man behöver mobiltäckning först för att sen kunna fylla på sitt kontanta och mobila bredband. Men det räcker ju inte med det, för sen måste också själva modemet få kontakt med nätet. Inte lätt ens för Telia i den här delen av landet.
Det är mycket med det tekniska, säger jag och sällar mig till en i restaurangvagnen som lade ner mycket tid och möda på att tala om för oss hur oteknisk hon var. Behöver nu inte heller orda mer om det.
Ute far natten förbi och det ska bli skönt för en enstöring som jag att få tillbringa några timmar i sömnens ensamma land.
(….) Efter att ha försökt få tillräcklig lång och stark uppkoppling för att kunna publicera det här inlägget, ger jag nu upp, efter nästan en timme.
Det får bli en sak för morgondagen (…..)
Tågsovmorgon, därefter mysig frukost i restaurangvagn på raks färd mot Göteborg. Nu hemma och nyduschad.
Äntligen stabil tillgång nät.
Känns bra att vara hemma, men roligare att vara borta. Länge leve SJ.
Kramar till alla som orkat läsa ända hit.

Om tredje gången gillt och att nanna kudden på söta örat

Klockan är knappt 10 på förmiddagen (när jag skriver detta och en timme senaer när jag lägger upp det på nätet). Precis i Skövde och ÄNTLIGEN på tåget mot Stockholm.

Tanken var och är för den delen fortfarande att jag ska delta i ett panelsamtal på n konferens om barn i eftermiddag. Konferensen heter ”Lyssna på oss” och jag, drygt 28 år gammal, ska på ett så bra sätt jag någonsin kan, ge diskussionen någon form av ungdomsperspektiv. Nu är det tur, att det här så kallade soffsamtalet inte är förrän i eftermiddag.
Egentligen skulle jag tagit tåget redan för fyra timmar sen. Förmodligen sov jag då som allra djupast. När jag vaknade som av ett tyst ljud från ingenstans klockan 07.05 visste jag redan innan mina gråblå ens var uppslagna att nu har jag ”fetmissat” tåget! Hur både väckarklockan och mobilen, strategiskt placerade på gångavstånd från sängen kunde vara avstängda utan att jag minns ett ända dugg förblir ett mysterium. Upp gick jag i alla fall, duschade och gick till den sista bussen som var möjlig att ta för att hinna med nästa tåg. Naturligtvis var det en himla massa köer – trots att jag sprang missade jag även detta tåg. Så där nonchalant som endast kollektivtrafiken är kapabel till, började tåget rulle precis när jag hade det inom synhåll.
Att hinna med nästa avgång var ingen match – jag var ju redan på centralen. Dem enda som egentligen tjänat någon på min försening får väl sägas vara Espresso Hause, där jag fick slå ihjäl en knapp timme.
Så nu sitter jag här. När jag för andra gången denna morgon ringde SJ:s medlemsservice och bad dem flytta mig till en senare avgång frågade damen i luren om det var så att jag ”sovit på söta örat”. Det kunde jag ju inte neka till.
Tacksam är jag för att jag inte så ofta försover mig, åtminstone inte med sådana här konsekvenser. Tacksam är jag också för att jag nu i detta ovanliga fall inte orsakat vare sig någon annan eller mig själv några extrakostnader.
Så nu, på tredje försöket sitter jag alltså på ett rullande X2000. Tror att den panel som föranleder mitt Stockholmsbesök sänds via webben i eftermiddag. Den som törs och har tid kan lyssna, någonstans på www.handikappforbunden.se.
Jag återkommer kanske på hemvägen. Den är tänkt att starta klockan 17.36. Vi får väl se hur det blir med den saken.