Hej bloggen!
Även om jag fortfarande hävdar att nyårsafton inte är så hemskt speciellt, tänkte jag ändå göra ett sista inlägg här före tolvslaget och offentliggöra mina "nyårslöften". Om en knapp timme ska jag åka till en kompis på fest och istället för att sminka mig, prova kläder och fixa håret sitter jag här... Jaja, ni som läser vet att jag kanske inte heller brukar vara den som lägger jättemycket tid på ovanstänede. Lovar att jag i alla fall ska hinna borsta håret.
Jag och en kompis från långt upp i Sverige, brukar prata om milstolpeplaner. Ni vet, mål man sätter upp som man gärna vill nå någon gång i livet, kanske helst vid vissa åldrar. Nu när det nya året nalkas, jag är relativt nybliven singel, fortfarande inte börjat på någon "riktig utbildning" och fyller 30 om ett och ett halvt år, så har jag faktiskt börjat förstå varför han tjatar så mycket om detta.
Därför har jag försökt att formulera några löften, som jag hoppas att jag ska kunna hålla åtminstone hela nästa år.
1. Jag ska göra sådant jag tycker är kul och/eller mår bra av. Här kan nämnas Skriva ofta, läsa mycket, simma, ta hand om min båt och kanske börja med yoga.
Självklart kommer också mitt föreningsengagemang finnas kvar som en stor del av livet.
2. Jag ska, åtminstone anstränga mig för att bli sådär lite lagom huslig. Laga mat oftare än jag äter ute eller går hungrig och försöka börja tycka om att stå vid spis och diskbänk.
3. Jag ska ta hand om det som är jag och inte med ryggmärgen anpassa mig efter omgivningen. (Även om jag hävdar att jag alltid är jag, tycker jag att just detta känns lite extra knepigt. Vi får se hur det går.)
4. Jag ska finnas för mina vänner och min stora, fina familj. <3
Jaha, nu återstår bara fyrtio minuter tills jag måste åka.
Gott nytt år!
lördag 31 december 2011
måndag 26 december 2011
Tänkta tankar
Hej bloggen!
Det var duktigt länge sen. Nu har jag bestämt mig: Under 2012 Är min Målsättning att skriva minst tre blogginlägg i veckan. Viss skillnad jämfört med nu alltså, men skam den som ger sig!
Jag har tusen bortförklaringar till varför jag Inte lyckats prestera några inlägg på nästan tre månader. Några av dem är (ska läsas en och en):
* Har för mycket annat att göra.
* Har inget att skriva.
* Har massor att skriva, så jag vet inte riktigt var jag ska börja och framför allt inte vad som är tillräckligt viktigt att blogga om.
Sitter just nu hemma i mitt senaste av mina tre barndomshem. Mamma och pappa (mest mamma) sitter i vardagsrumssoffan och ser VM-hockey för juniorer. Jag lyssnar med ett halvt öra - det är en gotlänning med i laget så man måste ju ha lite koll. :)
Julhelgen är nu slut och jag känner mig sådär glad, tacksam och splittrad som jag ibland brukar göra när jag har varit hemma och haft det mysigt med familjen. Återstår en dag hemma då jag hoppas kunna åka och hälsa på mormor och morfar.
I eftermiddags var jag och mamma ute med hemmets tre pudlar på en riktig hundpromenad i skogen. Klockan var inte alls mycket, men ändå var det dags för decembersolen att gå ner. Solnedgång över skog och åkrar ska man inte underskatta.
Till helgen är det nyårsafton och jag känner mig ärligt talat "sådär" peppad inför att fira. Inte för att jag inte ser fram emot år 2012. Tycker att det känns bra att byta år, vända blad och få nya både chanser och krafter att bidra till att världen går åt rätt håll, få fler stunder tillsammans med alla fina människor runtomkring. Men just att fira in året känns ibland lite överskattat. De tär en vanlig natt och klockan slår tolv precis som vanligt. Jag behöver varken raketer eller fylla för att förstå det fina med det. Men jag är bjuden till en god vän och hoppas för mina kompisar skull att min lite ”neggiga” inställningen har lättat till dess.
Det här året har verkligen varit ett konstigt år. Ute i världen har stora händelser kastat den lilla människan, åtminstone dem av oss som emellanåt orkar följa nyhetssäändningarna, mellan hopp och förtvivlan.
Den arabiska våren, jordbävning och kärnkraftskatastrof i Japan, hungersnöd Afrikas horn, Kim Jong Il - Nordkoreas fruktade diktator har lämnat jordelivet, med mera, med mera. Som ni förstår är det här bara några exempel.
Sen har vi Norge. Sommarens fasansfulla, till synes så ofattbara och ogripbara händelse, som fått mig att undra många gånger, vilket samhälle vi egentligen lever i.
Effter händelserna i Oslo och på Utöya har demokrati fått en djupare innebörd för mig än tidigare. Jag har många gånger också ställt mig frågan vad vi kan göra för att något sådant här inte ska upprepas. Inte i Norge, inte i Sverige och heller inte någon annanstans i världen.
Under sensommaren och hela hösten har jag haft dille på att tända många värmeljus. Kanske för att jag känner mig tryggare när ljusen brinner och jag kan försöka leta svar på livets stora frågor i de många ljuslågorna. Jag hittar sällan svaren, men tvivlen på meningen med vår existens känns inte lika ogenomträngligt när ljusen brinner. Varje stearinljus känns på ett fint sätt som ett eget litet, kort men viktigt liv.
Varför just händelserna i Norge har etsat sig fast i minnet, beror såklart på närheten. Norge är nästan hemma. Vi fick under många veckor höra och se norrmän sörja, diskutera och tala om det inträffade. Idyllen är krossad och om man inte förstod det tidigare så känns det sen i somras smärtsamt tydligt att Sverige, är inte annorlunda än resten av världen - vi är en del av världen.
På ont och på gå gott. Vi måste alla hjälpas åt att se till att det så långt som möjligt, för gott med sig.
Den senaste veckan har rättegången mot de fängslade journalisterna i Etiopien varit i fokus. Journalisterna Johan och Martin, som jag tror att de allra flesta i Sverige nu hört talas om, är nu dömda till mångåriga fängelsestraff. Om straffet kommer verkställas är vad jag förstår ännu inte klart. Det är en händelse som tillsammans med fallet med den fängslade journalisten Davitt Isak är också saker som fastnat i mitt medvetande. Att just dessa människoöden berört mig bland allt annat som händer, kanske delvis har att göra med att jag själv drömmer om en yrkesframtid i journalistikens värld. Rätten och friheten att kunna rapportera om vad som händer runtom i världen är en av alla de rättigheter som inte får kränkas, men dessvärre ofta kränks.
I nästa blogginlägg törs jag nästan lova fler nyårslöften, men det vore i så fall trevligt om fler ville följa den här bloggen.
Hej då!
Det var duktigt länge sen. Nu har jag bestämt mig: Under 2012 Är min Målsättning att skriva minst tre blogginlägg i veckan. Viss skillnad jämfört med nu alltså, men skam den som ger sig!
Jag har tusen bortförklaringar till varför jag Inte lyckats prestera några inlägg på nästan tre månader. Några av dem är (ska läsas en och en):
* Har för mycket annat att göra.
* Har inget att skriva.
* Har massor att skriva, så jag vet inte riktigt var jag ska börja och framför allt inte vad som är tillräckligt viktigt att blogga om.
Sitter just nu hemma i mitt senaste av mina tre barndomshem. Mamma och pappa (mest mamma) sitter i vardagsrumssoffan och ser VM-hockey för juniorer. Jag lyssnar med ett halvt öra - det är en gotlänning med i laget så man måste ju ha lite koll. :)
Julhelgen är nu slut och jag känner mig sådär glad, tacksam och splittrad som jag ibland brukar göra när jag har varit hemma och haft det mysigt med familjen. Återstår en dag hemma då jag hoppas kunna åka och hälsa på mormor och morfar.
I eftermiddags var jag och mamma ute med hemmets tre pudlar på en riktig hundpromenad i skogen. Klockan var inte alls mycket, men ändå var det dags för decembersolen att gå ner. Solnedgång över skog och åkrar ska man inte underskatta.
Till helgen är det nyårsafton och jag känner mig ärligt talat "sådär" peppad inför att fira. Inte för att jag inte ser fram emot år 2012. Tycker att det känns bra att byta år, vända blad och få nya både chanser och krafter att bidra till att världen går åt rätt håll, få fler stunder tillsammans med alla fina människor runtomkring. Men just att fira in året känns ibland lite överskattat. De tär en vanlig natt och klockan slår tolv precis som vanligt. Jag behöver varken raketer eller fylla för att förstå det fina med det. Men jag är bjuden till en god vän och hoppas för mina kompisar skull att min lite ”neggiga” inställningen har lättat till dess.
Det här året har verkligen varit ett konstigt år. Ute i världen har stora händelser kastat den lilla människan, åtminstone dem av oss som emellanåt orkar följa nyhetssäändningarna, mellan hopp och förtvivlan.
Den arabiska våren, jordbävning och kärnkraftskatastrof i Japan, hungersnöd Afrikas horn, Kim Jong Il - Nordkoreas fruktade diktator har lämnat jordelivet, med mera, med mera. Som ni förstår är det här bara några exempel.
Sen har vi Norge. Sommarens fasansfulla, till synes så ofattbara och ogripbara händelse, som fått mig att undra många gånger, vilket samhälle vi egentligen lever i.
Effter händelserna i Oslo och på Utöya har demokrati fått en djupare innebörd för mig än tidigare. Jag har många gånger också ställt mig frågan vad vi kan göra för att något sådant här inte ska upprepas. Inte i Norge, inte i Sverige och heller inte någon annanstans i världen.
Under sensommaren och hela hösten har jag haft dille på att tända många värmeljus. Kanske för att jag känner mig tryggare när ljusen brinner och jag kan försöka leta svar på livets stora frågor i de många ljuslågorna. Jag hittar sällan svaren, men tvivlen på meningen med vår existens känns inte lika ogenomträngligt när ljusen brinner. Varje stearinljus känns på ett fint sätt som ett eget litet, kort men viktigt liv.
Varför just händelserna i Norge har etsat sig fast i minnet, beror såklart på närheten. Norge är nästan hemma. Vi fick under många veckor höra och se norrmän sörja, diskutera och tala om det inträffade. Idyllen är krossad och om man inte förstod det tidigare så känns det sen i somras smärtsamt tydligt att Sverige, är inte annorlunda än resten av världen - vi är en del av världen.
På ont och på gå gott. Vi måste alla hjälpas åt att se till att det så långt som möjligt, för gott med sig.
Den senaste veckan har rättegången mot de fängslade journalisterna i Etiopien varit i fokus. Journalisterna Johan och Martin, som jag tror att de allra flesta i Sverige nu hört talas om, är nu dömda till mångåriga fängelsestraff. Om straffet kommer verkställas är vad jag förstår ännu inte klart. Det är en händelse som tillsammans med fallet med den fängslade journalisten Davitt Isak är också saker som fastnat i mitt medvetande. Att just dessa människoöden berört mig bland allt annat som händer, kanske delvis har att göra med att jag själv drömmer om en yrkesframtid i journalistikens värld. Rätten och friheten att kunna rapportera om vad som händer runtom i världen är en av alla de rättigheter som inte får kränkas, men dessvärre ofta kränks.
I nästa blogginlägg törs jag nästan lova fler nyårslöften, men det vore i så fall trevligt om fler ville följa den här bloggen.
Hej då!
fredag 30 september 2011
Från Göteborg till Luleå och tillbaka igen
Okej, okej! Kan man inte bloggaa med nät, då får man blogga utan nät. För i tiden, ni vet då det var modernt attt skriva dagbok i en riktig bok, gärna med en häst på omslaget och absolut utrustad med lås, då gick det ju i nödfall också att skriva dagbok även på vanliga papper. Nu får jag väl helt enkelt blogga i ett helt vanligt worddokument i väntan på att Telia ska ”konekta” här uppe, någonstans söder om Älvsbyn.
Jag befinner mig på nattåg nr 91 söderut. Startade i Luleå och kommer landa i Göteborg någon gång imorgon förmiddag. Igår gjorde jag samma resa, men åt andra hållet. Den tog drygt 17 timmar och var urmysig. Jag gillar ju då att åka tåg.
Urmysig, bortsett från två saker:
1. Jag är en enstöring. Skulle så hjärtans hjärna velat åka i egen kupé. Det kostar extra såklart, men nu var problemet att inga tomma kupéer fanns. Det är populärt att åka till Norrland! Nu när jag varit här, förstår jag ännu mer varför. Eftersom det var fullt fick jag två kupékompisar, eller tre egentligen. En mamma som hette Jasmine,, en baby som hette Jeremia och en kvinna vars namn vi aldrig fick veta. Den anonyma störde sig något så väldigt över att jag tagit hennes plats, den översta schlafen. Anledningen var ju att mamma och barn skulle få mer plats i den understa, om inte hela, så åtminstone delar av resan. Men med irriterade utrop och yviga gester fick den anonyma mig att snällt flytta ner till mittenschlafen. För att se saker från den ljusa sidan kom jag på så sätt närmare de enda existerande eluttaget.
2. Egentligen handlar det här om två saker, men båda faller under rubriken Teknik. Som sydlänning och göteborgare har jag valt att ringa med Telenor. Ibland ångrar jag detta bittert och den här resan har verkligen varit ett sådant tillfälle. Men å andra sidan, jag åkte ju iväg för att få vara själv, kanske gör det då inget att jag också blev i princip onåbar?
Eftersom jag förstått att det i norra Sverige är Telia, telia och åter Telia som gäller, i alla slags nät…, hade jag åtminstone resan till ära införskaffat ett mobilt bredband. Tror ni att jag fick detta att fungera då? Och sen, tror ni att någon av mina hjälpsamma medresenärer (nu menar jag inte hon den anonyma) lyckades?
Svaret är att ingen lyckades och efter ett besök i Luleås Teliabutik förstår jag varför – jag hade fel storlek på simkort. Tråkigt att den mänskliga faktorn var tvungen att drabba en teliaanställd i Göteborg just igår. Men å andra sidan, jag åkte ju iväg för att få vara själv, så vad har jag då online att göra…?
Nu håller jag dock både tummar och tår för att bredbandsuppkopplingen faktiskt ska börja fungera. Jag har numera rätt simkort och jag vill ju åtminstone börja bevisa för mig själv att jag kan blogga! Regelbundet…
Sen det här med att vara själv. Ingen ensamkupé på hemvägen heller, men väl en överschlaf .
Vill slutligen tacka Michael så mycket för en trevlig fika i Luleå!
(….)
Ovanstående gick inte att publicera när det skrevs eftersom nätanslutningen jag efter mycket slit lyckats få till hade slutat fungera. Vad som sen hänt under de senaste tre timmarna är följande:
Ute i korridoren hör jag genom kupédörren två vagt välbekanta röster. Funderar inte närmare på det, men plötsligt öppnas dörren. Där står Emmy, en kompis och föreningskollega som ska tillbringa helgen på samma styrelsemöte som jag denna helg. Helt logiskt att hon och ytterligare en kamrat skulle åka just det här tåget – kanske mindre logiskt att jag skulle det…
Då vi alla tre var hungriga drog vi oss till restaurangvagnen där det blev både mat och kaffe, samt sällskap med två vilt främmande medresenärer, med ett bordsbyte däremellan. Det blev prat om allt från den norrländska järnvägens sträckning och att SJ egentligen är rätt bra, till katter och hur man kan uppleva det att vara oteknisk.
Kanske inte riktigt vad jag tänkt inför denna resa. Men ändock rätt trevligt.
Om jag någon gång skulle spela och dessutom vinna på Bingolott, knappast troligt men ändock, då skulle jag köpa ett SJ årskort av högsta rang. Tror att jag skulle kallas för ”SJ-patriot”.
Nu har jag tagit en dust till med Teliauppkopplingen. Har börjat förstå varför det gick så knackigt tidigare och att man behöver mobiltäckning först för att sen kunna fylla på sitt kontanta och mobila bredband. Men det räcker ju inte med det, för sen måste också själva modemet få kontakt med nätet. Inte lätt ens för Telia i den här delen av landet.
Det är mycket med det tekniska, säger jag och sällar mig till en i restaurangvagnen som lade ner mycket tid och möda på att tala om för oss hur oteknisk hon var. Behöver nu inte heller orda mer om det.
Ute far natten förbi och det ska bli skönt för en enstöring som jag att få tillbringa några timmar i sömnens ensamma land.
(….) Efter att ha försökt få tillräcklig lång och stark uppkoppling för att kunna publicera det här inlägget, ger jag nu upp, efter nästan en timme.
Det får bli en sak för morgondagen (…..)
Tågsovmorgon, därefter mysig frukost i restaurangvagn på raks färd mot Göteborg. Nu hemma och nyduschad.
Äntligen stabil tillgång nät.
Känns bra att vara hemma, men roligare att vara borta. Länge leve SJ.
Kramar till alla som orkat läsa ända hit.
Jag befinner mig på nattåg nr 91 söderut. Startade i Luleå och kommer landa i Göteborg någon gång imorgon förmiddag. Igår gjorde jag samma resa, men åt andra hållet. Den tog drygt 17 timmar och var urmysig. Jag gillar ju då att åka tåg.
Urmysig, bortsett från två saker:
1. Jag är en enstöring. Skulle så hjärtans hjärna velat åka i egen kupé. Det kostar extra såklart, men nu var problemet att inga tomma kupéer fanns. Det är populärt att åka till Norrland! Nu när jag varit här, förstår jag ännu mer varför. Eftersom det var fullt fick jag två kupékompisar, eller tre egentligen. En mamma som hette Jasmine,, en baby som hette Jeremia och en kvinna vars namn vi aldrig fick veta. Den anonyma störde sig något så väldigt över att jag tagit hennes plats, den översta schlafen. Anledningen var ju att mamma och barn skulle få mer plats i den understa, om inte hela, så åtminstone delar av resan. Men med irriterade utrop och yviga gester fick den anonyma mig att snällt flytta ner till mittenschlafen. För att se saker från den ljusa sidan kom jag på så sätt närmare de enda existerande eluttaget.
2. Egentligen handlar det här om två saker, men båda faller under rubriken Teknik. Som sydlänning och göteborgare har jag valt att ringa med Telenor. Ibland ångrar jag detta bittert och den här resan har verkligen varit ett sådant tillfälle. Men å andra sidan, jag åkte ju iväg för att få vara själv, kanske gör det då inget att jag också blev i princip onåbar?
Eftersom jag förstått att det i norra Sverige är Telia, telia och åter Telia som gäller, i alla slags nät…, hade jag åtminstone resan till ära införskaffat ett mobilt bredband. Tror ni att jag fick detta att fungera då? Och sen, tror ni att någon av mina hjälpsamma medresenärer (nu menar jag inte hon den anonyma) lyckades?
Svaret är att ingen lyckades och efter ett besök i Luleås Teliabutik förstår jag varför – jag hade fel storlek på simkort. Tråkigt att den mänskliga faktorn var tvungen att drabba en teliaanställd i Göteborg just igår. Men å andra sidan, jag åkte ju iväg för att få vara själv, så vad har jag då online att göra…?
Nu håller jag dock både tummar och tår för att bredbandsuppkopplingen faktiskt ska börja fungera. Jag har numera rätt simkort och jag vill ju åtminstone börja bevisa för mig själv att jag kan blogga! Regelbundet…
Sen det här med att vara själv. Ingen ensamkupé på hemvägen heller, men väl en överschlaf .
Vill slutligen tacka Michael så mycket för en trevlig fika i Luleå!
(….)
Ovanstående gick inte att publicera när det skrevs eftersom nätanslutningen jag efter mycket slit lyckats få till hade slutat fungera. Vad som sen hänt under de senaste tre timmarna är följande:
Ute i korridoren hör jag genom kupédörren två vagt välbekanta röster. Funderar inte närmare på det, men plötsligt öppnas dörren. Där står Emmy, en kompis och föreningskollega som ska tillbringa helgen på samma styrelsemöte som jag denna helg. Helt logiskt att hon och ytterligare en kamrat skulle åka just det här tåget – kanske mindre logiskt att jag skulle det…
Då vi alla tre var hungriga drog vi oss till restaurangvagnen där det blev både mat och kaffe, samt sällskap med två vilt främmande medresenärer, med ett bordsbyte däremellan. Det blev prat om allt från den norrländska järnvägens sträckning och att SJ egentligen är rätt bra, till katter och hur man kan uppleva det att vara oteknisk.
Kanske inte riktigt vad jag tänkt inför denna resa. Men ändock rätt trevligt.
Om jag någon gång skulle spela och dessutom vinna på Bingolott, knappast troligt men ändock, då skulle jag köpa ett SJ årskort av högsta rang. Tror att jag skulle kallas för ”SJ-patriot”.
Nu har jag tagit en dust till med Teliauppkopplingen. Har börjat förstå varför det gick så knackigt tidigare och att man behöver mobiltäckning först för att sen kunna fylla på sitt kontanta och mobila bredband. Men det räcker ju inte med det, för sen måste också själva modemet få kontakt med nätet. Inte lätt ens för Telia i den här delen av landet.
Det är mycket med det tekniska, säger jag och sällar mig till en i restaurangvagnen som lade ner mycket tid och möda på att tala om för oss hur oteknisk hon var. Behöver nu inte heller orda mer om det.
Ute far natten förbi och det ska bli skönt för en enstöring som jag att få tillbringa några timmar i sömnens ensamma land.
(….) Efter att ha försökt få tillräcklig lång och stark uppkoppling för att kunna publicera det här inlägget, ger jag nu upp, efter nästan en timme.
Det får bli en sak för morgondagen (…..)
Tågsovmorgon, därefter mysig frukost i restaurangvagn på raks färd mot Göteborg. Nu hemma och nyduschad.
Äntligen stabil tillgång nät.
Känns bra att vara hemma, men roligare att vara borta. Länge leve SJ.
Kramar till alla som orkat läsa ända hit.
tisdag 6 september 2011
Om tredje gången gillt och att nanna kudden på söta örat
Klockan är knappt 10 på förmiddagen (när jag skriver detta och en timme senaer när jag lägger upp det på nätet). Precis i Skövde och ÄNTLIGEN på tåget mot Stockholm.
Tanken var och är för den delen fortfarande att jag ska delta i ett panelsamtal på n konferens om barn i eftermiddag. Konferensen heter ”Lyssna på oss” och jag, drygt 28 år gammal, ska på ett så bra sätt jag någonsin kan, ge diskussionen någon form av ungdomsperspektiv. Nu är det tur, att det här så kallade soffsamtalet inte är förrän i eftermiddag.
Egentligen skulle jag tagit tåget redan för fyra timmar sen. Förmodligen sov jag då som allra djupast. När jag vaknade som av ett tyst ljud från ingenstans klockan 07.05 visste jag redan innan mina gråblå ens var uppslagna att nu har jag ”fetmissat” tåget! Hur både väckarklockan och mobilen, strategiskt placerade på gångavstånd från sängen kunde vara avstängda utan att jag minns ett ända dugg förblir ett mysterium. Upp gick jag i alla fall, duschade och gick till den sista bussen som var möjlig att ta för att hinna med nästa tåg. Naturligtvis var det en himla massa köer – trots att jag sprang missade jag även detta tåg. Så där nonchalant som endast kollektivtrafiken är kapabel till, började tåget rulle precis när jag hade det inom synhåll.
Att hinna med nästa avgång var ingen match – jag var ju redan på centralen. Dem enda som egentligen tjänat någon på min försening får väl sägas vara Espresso Hause, där jag fick slå ihjäl en knapp timme.
Så nu sitter jag här. När jag för andra gången denna morgon ringde SJ:s medlemsservice och bad dem flytta mig till en senare avgång frågade damen i luren om det var så att jag ”sovit på söta örat”. Det kunde jag ju inte neka till.
Tacksam är jag för att jag inte så ofta försover mig, åtminstone inte med sådana här konsekvenser. Tacksam är jag också för att jag nu i detta ovanliga fall inte orsakat vare sig någon annan eller mig själv några extrakostnader.
Så nu, på tredje försöket sitter jag alltså på ett rullande X2000. Tror att den panel som föranleder mitt Stockholmsbesök sänds via webben i eftermiddag. Den som törs och har tid kan lyssna, någonstans på www.handikappforbunden.se.
Jag återkommer kanske på hemvägen. Den är tänkt att starta klockan 17.36. Vi får väl se hur det blir med den saken.
Tanken var och är för den delen fortfarande att jag ska delta i ett panelsamtal på n konferens om barn i eftermiddag. Konferensen heter ”Lyssna på oss” och jag, drygt 28 år gammal, ska på ett så bra sätt jag någonsin kan, ge diskussionen någon form av ungdomsperspektiv. Nu är det tur, att det här så kallade soffsamtalet inte är förrän i eftermiddag.
Egentligen skulle jag tagit tåget redan för fyra timmar sen. Förmodligen sov jag då som allra djupast. När jag vaknade som av ett tyst ljud från ingenstans klockan 07.05 visste jag redan innan mina gråblå ens var uppslagna att nu har jag ”fetmissat” tåget! Hur både väckarklockan och mobilen, strategiskt placerade på gångavstånd från sängen kunde vara avstängda utan att jag minns ett ända dugg förblir ett mysterium. Upp gick jag i alla fall, duschade och gick till den sista bussen som var möjlig att ta för att hinna med nästa tåg. Naturligtvis var det en himla massa köer – trots att jag sprang missade jag även detta tåg. Så där nonchalant som endast kollektivtrafiken är kapabel till, började tåget rulle precis när jag hade det inom synhåll.
Att hinna med nästa avgång var ingen match – jag var ju redan på centralen. Dem enda som egentligen tjänat någon på min försening får väl sägas vara Espresso Hause, där jag fick slå ihjäl en knapp timme.
Så nu sitter jag här. När jag för andra gången denna morgon ringde SJ:s medlemsservice och bad dem flytta mig till en senare avgång frågade damen i luren om det var så att jag ”sovit på söta örat”. Det kunde jag ju inte neka till.
Tacksam är jag för att jag inte så ofta försover mig, åtminstone inte med sådana här konsekvenser. Tacksam är jag också för att jag nu i detta ovanliga fall inte orsakat vare sig någon annan eller mig själv några extrakostnader.
Så nu, på tredje försöket sitter jag alltså på ett rullande X2000. Tror att den panel som föranleder mitt Stockholmsbesök sänds via webben i eftermiddag. Den som törs och har tid kan lyssna, någonstans på www.handikappforbunden.se.
Jag återkommer kanske på hemvägen. Den är tänkt att starta klockan 17.36. Vi får väl se hur det blir med den saken.
onsdag 17 augusti 2011
Tankar under resan mot hösten
Sitter med radion på och försöker fokusera på att bidra med ett blogginlägg här. Lovade mig när bloggen skapades att den Inte skulle bli något tvång - men så sällan som jag skriver kan man ju tro att jag inte har några som helst ambitioner - skärpning!
Hösten närmar sig och snart kommer vi konstatera att det inte blev någon vidare svensk sommar. Den senaste veckan har detta inte bekymrat mig särskilt mycket, har varit vrålförkyld i någon slags influensa och några dagar mer eller mindre sängliggande. Nu helt klart på bättringsvägen och jag ska inte orda mer om det *hosthost*.
Med den positiva känslan från Unga Synskadades Medlemsforum har jag sedan det avslutades för en dryg vecka sen inte riktigt kunnat bestämma mig för hur det känns. Vid Medlemsforum avgick jag som som riksordförande efter fem år. För att inte veckla in mig i något jag inte ens själv begriper har jag bestämt mig att beskriva det som att det känns konstigt men bra - eller bra men konstigt. Hur som helst kommer konstighetskänslan gå över. Ser mycket fram emot att jobba i den nya riksstyrelsen, bland andra tillsammans med nyvalde ordföranden Jakob Larsson!
Så, vad tycker jag då om den tid som jag inehaft ordförandeskapet, har organisationen kommit dit jag ville och har jag uppnått de mål jag satt upp.
Har vid det här laget fått ungefär de här frågorna flera gånger. Den första tycker jag är svår att svara på. Men..., nej egentligen har inte US kommit dit jag ville, inte så långt i varje fall. Fortfarande är vi inte 500 medlemmar, fortfarande finns inte funktionshinderkunskap på alla om ens några lärarhögskolor och arbetslösheten bland personer med synnedsättning är ännu väsentligt mycket större än bland folk i allmänhet.
Samtidigt har mitt och alla andra medlemmars US ställts inför en del utmaningar under de senaste åren. Utmaningar som jag och mina styrelsekamrater fått hantera. Det jag är stolt över är att vi jämte dessa utmaningar lyckats höja medlemsantalet, synts i två rikstäckande och medlemsengagerande påverkanskampanjer (Operation Utrop 2009 och "En skola för alla" 2010) - inte minst känns det som att US blivit mer känt de senaste åren, men det är naturligtvis bara en känsla.
Nu inför den nya riksstyrelsens kickoffhelg lämnar jag min egen ordförandeinsats i livets ryggsäck och ser fram emot en spännande helg med nya möjligheter. Ryggsäcken vi alla bär på gör vi bäst i att använda oss av. Mitt bidrag den närmsta tiden blir nog den allt starkare insikten om att vi måste använda oss av vår historia. Inom US finns till exempel ett fantastiskt kulturarv som bara inte får slängas bort.
Så, vad ska "Oja göra nu då" är det många som har frågat när jag kanske förväntas ha en del mer tid. Jag ska plugga - barn oc h ungdomslitteratur och en kurs som heter något i stil med Identitet och sexualitet. Det ska bli kul och det kommer med all säkerhet sätta min diciplin på prov..., som flera gånger förr. Men den här gången - ska jag lyckas med plugget har jag tänkt!
Sen finns det annat jag vill göra, som jag vill bli bättre på, som jag vill lägga ner min tid på. Har alltid gillat att uttrycka mig i såväl tal som skrift. I plugget likaväl som på mitt jobb och i föreningsarbetet har jag ju många chanser att göra det. Bra resultat är viktigt för mig och därför är det få saker som påverkar min självkänsla så mycket som de gånger då jag tycker att jag uttryckt mig fel, gjort ett dåligt framförande och framför allt - när jag "öhat" för mycket. Med intresset för retorik, med övning och självdistans hoppas jag kunna bli bättre och om inte annat bli nöjdare med mig själv som talare.
Att skriva gör mig inte alls lika nervös och det är peppar peppar mer sällan jag blir riktigt missnöjd. Anledningen är väl att när man skriver hinner man också tänka efter... Ibland när jag blir arg, missnöjd eller rentav ledsen över någon prestation försöker jag beskriva känslan i diktform. Kanske lägger jag ut sådana rader här på bloggen ibland. Om jag törs.
Runtomkring i världen händer varje dag obeskrivliga hemskheter. Svältkatastrofen på Afrikas horn tillhör de mest ogripbara. Det som är så svårt att ta in och omöjligt att identifiera sig med. Vad är egentligen några hundralappar insatta till Unicef, mer än ett sätt att stilla sitt samvete? Att kompensera de öde som gjort att jag fötts och fått växa upp med helt andra levnadsvillkor. I en del av världen där riktig torka aldrig förekommer och där vi är vana vid att så länge vi har pengar kunna köpa det mesta vi behöver.
Det jag känner är maktlöshet.
Skarp kontrast till denna katastrof är den svenska nyheten om kronprinsessan Victorias graviditet. Jag är ingen motståndare mot den svenska monarkin, men jag avundas inte den kommande arvtagaren som redan på fosterstadiet skapat sådan uppståndelse. Säkert bra föräldrar, men ett kanske inte helt okomplicerat liv väntar.
Hösten närmar sig och snart kommer vi konstatera att det inte blev någon vidare svensk sommar. Den senaste veckan har detta inte bekymrat mig särskilt mycket, har varit vrålförkyld i någon slags influensa och några dagar mer eller mindre sängliggande. Nu helt klart på bättringsvägen och jag ska inte orda mer om det *hosthost*.
Med den positiva känslan från Unga Synskadades Medlemsforum har jag sedan det avslutades för en dryg vecka sen inte riktigt kunnat bestämma mig för hur det känns. Vid Medlemsforum avgick jag som som riksordförande efter fem år. För att inte veckla in mig i något jag inte ens själv begriper har jag bestämt mig att beskriva det som att det känns konstigt men bra - eller bra men konstigt. Hur som helst kommer konstighetskänslan gå över. Ser mycket fram emot att jobba i den nya riksstyrelsen, bland andra tillsammans med nyvalde ordföranden Jakob Larsson!
Så, vad tycker jag då om den tid som jag inehaft ordförandeskapet, har organisationen kommit dit jag ville och har jag uppnått de mål jag satt upp.
Har vid det här laget fått ungefär de här frågorna flera gånger. Den första tycker jag är svår att svara på. Men..., nej egentligen har inte US kommit dit jag ville, inte så långt i varje fall. Fortfarande är vi inte 500 medlemmar, fortfarande finns inte funktionshinderkunskap på alla om ens några lärarhögskolor och arbetslösheten bland personer med synnedsättning är ännu väsentligt mycket större än bland folk i allmänhet.
Samtidigt har mitt och alla andra medlemmars US ställts inför en del utmaningar under de senaste åren. Utmaningar som jag och mina styrelsekamrater fått hantera. Det jag är stolt över är att vi jämte dessa utmaningar lyckats höja medlemsantalet, synts i två rikstäckande och medlemsengagerande påverkanskampanjer (Operation Utrop 2009 och "En skola för alla" 2010) - inte minst känns det som att US blivit mer känt de senaste åren, men det är naturligtvis bara en känsla.
Nu inför den nya riksstyrelsens kickoffhelg lämnar jag min egen ordförandeinsats i livets ryggsäck och ser fram emot en spännande helg med nya möjligheter. Ryggsäcken vi alla bär på gör vi bäst i att använda oss av. Mitt bidrag den närmsta tiden blir nog den allt starkare insikten om att vi måste använda oss av vår historia. Inom US finns till exempel ett fantastiskt kulturarv som bara inte får slängas bort.
Så, vad ska "Oja göra nu då" är det många som har frågat när jag kanske förväntas ha en del mer tid. Jag ska plugga - barn oc h ungdomslitteratur och en kurs som heter något i stil med Identitet och sexualitet. Det ska bli kul och det kommer med all säkerhet sätta min diciplin på prov..., som flera gånger förr. Men den här gången - ska jag lyckas med plugget har jag tänkt!
Sen finns det annat jag vill göra, som jag vill bli bättre på, som jag vill lägga ner min tid på. Har alltid gillat att uttrycka mig i såväl tal som skrift. I plugget likaväl som på mitt jobb och i föreningsarbetet har jag ju många chanser att göra det. Bra resultat är viktigt för mig och därför är det få saker som påverkar min självkänsla så mycket som de gånger då jag tycker att jag uttryckt mig fel, gjort ett dåligt framförande och framför allt - när jag "öhat" för mycket. Med intresset för retorik, med övning och självdistans hoppas jag kunna bli bättre och om inte annat bli nöjdare med mig själv som talare.
Att skriva gör mig inte alls lika nervös och det är peppar peppar mer sällan jag blir riktigt missnöjd. Anledningen är väl att när man skriver hinner man också tänka efter... Ibland när jag blir arg, missnöjd eller rentav ledsen över någon prestation försöker jag beskriva känslan i diktform. Kanske lägger jag ut sådana rader här på bloggen ibland. Om jag törs.
Runtomkring i världen händer varje dag obeskrivliga hemskheter. Svältkatastrofen på Afrikas horn tillhör de mest ogripbara. Det som är så svårt att ta in och omöjligt att identifiera sig med. Vad är egentligen några hundralappar insatta till Unicef, mer än ett sätt att stilla sitt samvete? Att kompensera de öde som gjort att jag fötts och fått växa upp med helt andra levnadsvillkor. I en del av världen där riktig torka aldrig förekommer och där vi är vana vid att så länge vi har pengar kunna köpa det mesta vi behöver.
Det jag känner är maktlöshet.
Skarp kontrast till denna katastrof är den svenska nyheten om kronprinsessan Victorias graviditet. Jag är ingen motståndare mot den svenska monarkin, men jag avundas inte den kommande arvtagaren som redan på fosterstadiet skapat sådan uppståndelse. Säkert bra föräldrar, men ett kanske inte helt okomplicerat liv väntar.
lördag 6 augusti 2011
Betraktelse i regn
Befinner mig just nu på Riksorganisationen Unga Synskadade(US) Medlemsforum. Här har jag varit ordförande i nästan precis fem år. Imorgon är den tiden över.
Ute regnar det. Vi har haft mötesförhandlingar och utskottsarbeten sedan i eftermiddags. En stund före det att vårt Medlemsforum skulle inledas stod det klart för oss att den tilltänkta mötesordföranden inte skulle dyka upp. Denna hade helt enkelt glömt.
För mig som glömmer allt möjligt med täta mellanrum är glömska inget konstigt utan snarare djupt mänskligt. Men visst kändes det milt sagt snopet nu - vårt Medlemsforum - det kan väl ändå ingen glömma??
Något annat som irrriterade var att flera av mina kamrater länge och väl fått engagera sig att få en medhavd hörselslinga att fungera med den ljudutrustning som med flera brister ändå fanns på plats. När konferensstället bokades Lovade man att det Skulle Finnas Hörselslinga på plats i lokalen....
När alla medlemmar samlats inledde vi med en tyst minut för offren i Norge, på Utöya och i Oslo.
Kändes som att jag hade nerverna på utsidan om kroppen när det ändå oundvikligen var dags att inleda. Allla entusiastiska medlemmar var på plats - stämningen var god.
Jag pratade, eller läste kanske man ska säga, om mina tankar kring vad US är, varför enggagemang är viktigt och hur vi måste reagera efter det ofattbara våldet som drabbat Norge. Om den kunskapsbrist, det utanförskap och det hat som en sådan händelse bottnar i. Om hur viktigt det är att vi engagerar oss, mer än någonsin tidigare.
Jag är väldigt dålig på att hålla tal utan skrivet manus. Blir alldeles för nervös för att våga släppa det skrivna när jag väl blivit nöjd med mina formuleringar. Jag var nöjd den här gången, med framförandet fanns dock en del övrigt att önska. Som den punktskriftsälskande människa jag är hade jag manuset på punktskrift. Bra för den eventuellla "ögonkontaktens skull" visserligen, men mindre bra när man fått för sig att själv hålla i mikrofonen som oturligt nog saknade mikrofonställ. En bit in i pratandet fick jag be min bordsgranne om hjälp, det gick helt enkelt för hackigt.
Gästerna från våra nordiska grannar framförde hälsningar och därefter fortsatte mötesformalian. En mycket skicklig US-funktionärskollega som heter Julia fick äran att täcka upp för mötesordföranden som inte fanns. Hon valdes och tanken var hon skulle sköta uppgiften tillfälligt, nu unde rkvällen. Men efter flera timmars ihärdigt ringande och funderande från min och andras sida, fick vi konstatera att någon annan, extern mötesordförande nog inte skulle gå att få fram.
Jag är så glad och tacksam för att Julia tagit det hela med ro och lovat stå till förfogande även imorgon.
Kvällen har trots dessa världsliga problem har stämningen varit som den så ofta brukar i US, god, full av humor och värme.
Det är kanske främst denna stämning som man nästintill kan ta på jag som allra mest kommer sakna, den dag jag inte bara slutat som ordförande utan också blivit för gammal för att alls vara medlem.
Om jag fortsätter i organisationens riksstyrelse som ledamot kommer att visa sig imorgon.
US och alla underbara medlemmar och på annat sätt US-inblandade ska ha ett stort, stort tack för de här fantastiskt spännande, arbetssamma och inte minst lärorika åren!
Ute regnar det. Vi har haft mötesförhandlingar och utskottsarbeten sedan i eftermiddags. En stund före det att vårt Medlemsforum skulle inledas stod det klart för oss att den tilltänkta mötesordföranden inte skulle dyka upp. Denna hade helt enkelt glömt.
För mig som glömmer allt möjligt med täta mellanrum är glömska inget konstigt utan snarare djupt mänskligt. Men visst kändes det milt sagt snopet nu - vårt Medlemsforum - det kan väl ändå ingen glömma??
Något annat som irrriterade var att flera av mina kamrater länge och väl fått engagera sig att få en medhavd hörselslinga att fungera med den ljudutrustning som med flera brister ändå fanns på plats. När konferensstället bokades Lovade man att det Skulle Finnas Hörselslinga på plats i lokalen....
När alla medlemmar samlats inledde vi med en tyst minut för offren i Norge, på Utöya och i Oslo.
Kändes som att jag hade nerverna på utsidan om kroppen när det ändå oundvikligen var dags att inleda. Allla entusiastiska medlemmar var på plats - stämningen var god.
Jag pratade, eller läste kanske man ska säga, om mina tankar kring vad US är, varför enggagemang är viktigt och hur vi måste reagera efter det ofattbara våldet som drabbat Norge. Om den kunskapsbrist, det utanförskap och det hat som en sådan händelse bottnar i. Om hur viktigt det är att vi engagerar oss, mer än någonsin tidigare.
Jag är väldigt dålig på att hålla tal utan skrivet manus. Blir alldeles för nervös för att våga släppa det skrivna när jag väl blivit nöjd med mina formuleringar. Jag var nöjd den här gången, med framförandet fanns dock en del övrigt att önska. Som den punktskriftsälskande människa jag är hade jag manuset på punktskrift. Bra för den eventuellla "ögonkontaktens skull" visserligen, men mindre bra när man fått för sig att själv hålla i mikrofonen som oturligt nog saknade mikrofonställ. En bit in i pratandet fick jag be min bordsgranne om hjälp, det gick helt enkelt för hackigt.
Gästerna från våra nordiska grannar framförde hälsningar och därefter fortsatte mötesformalian. En mycket skicklig US-funktionärskollega som heter Julia fick äran att täcka upp för mötesordföranden som inte fanns. Hon valdes och tanken var hon skulle sköta uppgiften tillfälligt, nu unde rkvällen. Men efter flera timmars ihärdigt ringande och funderande från min och andras sida, fick vi konstatera att någon annan, extern mötesordförande nog inte skulle gå att få fram.
Jag är så glad och tacksam för att Julia tagit det hela med ro och lovat stå till förfogande även imorgon.
Kvällen har trots dessa världsliga problem har stämningen varit som den så ofta brukar i US, god, full av humor och värme.
Det är kanske främst denna stämning som man nästintill kan ta på jag som allra mest kommer sakna, den dag jag inte bara slutat som ordförande utan också blivit för gammal för att alls vara medlem.
Om jag fortsätter i organisationens riksstyrelse som ledamot kommer att visa sig imorgon.
US och alla underbara medlemmar och på annat sätt US-inblandade ska ha ett stort, stort tack för de här fantastiskt spännande, arbetssamma och inte minst lärorika åren!
söndag 24 juli 2011
En dag i stillhet men inte i tystnad
Söndagen lider mot sitt slut. När jag slog upp ögonen imorse kom genast vetskapen om tragedin i Norge in i mitt medvetande. Mina värmeljus har brunnit också idag.
Hela Facebook tycks ha exploderat av deltagande under helgen, men jag har också sett trötta kommentarer om att många andra människor runtom i världen dör varenda dag. Jag kan både förstå och inte förstå ett sådant inlägg - bara två dygn sen något så fruktansvärt inträffat i vårt grannland.
Lyssnade på P1:s God morgon världen och självklart analyserades händelserna där. I den sedvanliga panelen konstaterade man att när något så här omfattande händer i Norge, då är det nästan som att det händer här i vårt eget land. Dels är ju Norge en nära och kär granne, dels kan alla svenskar utan problem följa norska nyhetssändningar. Närhet och identifikation spelar roll. Det är kanske illa, men tycks ligga i människans natur. Ingen som känner sorg, oro eller ilska över en sådan här händelse skall oavsett var den sker heller kunna klandras för det.
Den här dagen har mina tankar fortsatt att kretsa kring det som hänt. Parallellen till den ungdomsorganisation jag själv just nu leder känns både tydlig och relevant. Och det slås fast också idag - Detta hade lika gärna kunnat hända i Sverige.
Under dagen har jag pratat in en ledare till Unga Synskadades ljudtidning Optimal. Valet att ta upp händelserna på Utöya och i Oslo kändes självklart. Vikten av att vi och andra ungdomsorganisationer aldrig tystnar och oavsett vad vår verksamhet handlar om faktiskt orkar diskutera och ventilera sådana här händelser framträder allt tydligare.
Alla kan förstå det hemska i det som skett, men för att kunna överbrygga sin egen eventuella rädsla eller kunna sätta in detta fruktansvärda i ett sammanhang måste folk ha kunskap - inte minst vi som är unga.
Förutom att gång efter gång ha spelat in ledaren för att få en så bra inspelning som möjligt fri från stakningar (...), har jag fortsatt att lyssna på radio och ömsom håglöst, ömsom frinetiskt städat min lägenhet.
Min vana trogen lyssnade jag på Sommar, där idag "SAS-Janne" satt bakom mikrofonen.
Han berättade bland annat om ett tillfälle då han var nära döden och att han efter detta slutat vara rädd för den.
Detta tog jag till mig med tacksamhet. Som jag tidigare luftat här på bloggen har jag många gånger funderat på döden, varit rädd och känt frustration över att människor rycks bort. Jag har inte sällan undrat när det är min tur. SAS-Jannes ord kan på inget sätt mildra sorgen och ilskan efter masakern i Norge. Men den stillade just idag en del av min egen oro för sakernas tillstånd och förgänglighet. Kanske är det så att när man väl är framme vid sitt allra sista ögonblick på jorden, så känner man frid. Kanske, är det så.
Om SAS-janne är den ena av dagens idoler så är helt klart Jens Stoltenberg den andra. Han har hela helgen gång efter gång talat om att svaret på det som inträffat i hans huvudstad och hans ungdoms ö, inte är något annat än ökad demokrati och ökad öppenhet. Samtidigt säger han, ska vi inte vara naiva.
Stoltenberg har rätt. Hans deltagande med alla drabbade känns också helt självklart och äkta in i hjärterötterna. Precis så som det skall vara. Jag hoppas att Sveriges politiska ledarskap har förmåga att agera på samma sätt om något liknande skulle hända i Sverige.
Hela Facebook tycks ha exploderat av deltagande under helgen, men jag har också sett trötta kommentarer om att många andra människor runtom i världen dör varenda dag. Jag kan både förstå och inte förstå ett sådant inlägg - bara två dygn sen något så fruktansvärt inträffat i vårt grannland.
Lyssnade på P1:s God morgon världen och självklart analyserades händelserna där. I den sedvanliga panelen konstaterade man att när något så här omfattande händer i Norge, då är det nästan som att det händer här i vårt eget land. Dels är ju Norge en nära och kär granne, dels kan alla svenskar utan problem följa norska nyhetssändningar. Närhet och identifikation spelar roll. Det är kanske illa, men tycks ligga i människans natur. Ingen som känner sorg, oro eller ilska över en sådan här händelse skall oavsett var den sker heller kunna klandras för det.
Den här dagen har mina tankar fortsatt att kretsa kring det som hänt. Parallellen till den ungdomsorganisation jag själv just nu leder känns både tydlig och relevant. Och det slås fast också idag - Detta hade lika gärna kunnat hända i Sverige.
Under dagen har jag pratat in en ledare till Unga Synskadades ljudtidning Optimal. Valet att ta upp händelserna på Utöya och i Oslo kändes självklart. Vikten av att vi och andra ungdomsorganisationer aldrig tystnar och oavsett vad vår verksamhet handlar om faktiskt orkar diskutera och ventilera sådana här händelser framträder allt tydligare.
Alla kan förstå det hemska i det som skett, men för att kunna överbrygga sin egen eventuella rädsla eller kunna sätta in detta fruktansvärda i ett sammanhang måste folk ha kunskap - inte minst vi som är unga.
Förutom att gång efter gång ha spelat in ledaren för att få en så bra inspelning som möjligt fri från stakningar (...), har jag fortsatt att lyssna på radio och ömsom håglöst, ömsom frinetiskt städat min lägenhet.
Min vana trogen lyssnade jag på Sommar, där idag "SAS-Janne" satt bakom mikrofonen.
Han berättade bland annat om ett tillfälle då han var nära döden och att han efter detta slutat vara rädd för den.
Detta tog jag till mig med tacksamhet. Som jag tidigare luftat här på bloggen har jag många gånger funderat på döden, varit rädd och känt frustration över att människor rycks bort. Jag har inte sällan undrat när det är min tur. SAS-Jannes ord kan på inget sätt mildra sorgen och ilskan efter masakern i Norge. Men den stillade just idag en del av min egen oro för sakernas tillstånd och förgänglighet. Kanske är det så att när man väl är framme vid sitt allra sista ögonblick på jorden, så känner man frid. Kanske, är det så.
Om SAS-janne är den ena av dagens idoler så är helt klart Jens Stoltenberg den andra. Han har hela helgen gång efter gång talat om att svaret på det som inträffat i hans huvudstad och hans ungdoms ö, inte är något annat än ökad demokrati och ökad öppenhet. Samtidigt säger han, ska vi inte vara naiva.
Stoltenberg har rätt. Hans deltagande med alla drabbade känns också helt självklart och äkta in i hjärterötterna. Precis så som det skall vara. Jag hoppas att Sveriges politiska ledarskap har förmåga att agera på samma sätt om något liknande skulle hända i Sverige.
fredag 22 juli 2011
Tankarna går till Norge, vår granne och en del av världen
Det ofattbara händer varje dag. Hemskheter, brutalitet, olyckor, mord, ond bråd död som drabbar människor på olika sätt. En del rycks bort från denna värld och andra lämnas kvar.
Nu har det helt nyligen hänt, helt nära, i Norge.
Mitt i Oslo och på motsvarande SSU:s sommarläger. En stor explossion mitt i regeringskvarteren och kort därefter vanvettigt skjutande av unga människor på läger, unga människor som valt att engagera sig politiskt.
Nu är det många timmar sen detta började göra mig arg, ledsen, förbannad.
Allra först gick mina oroliga tankar till liallasyster som bor i Oslo och flugit tillbaka dit så sent som för någon dag sen. Men så snart jag fått veta att hon mådde bra och inte varit närmare än att hon bara hört en stor smäll. Efter detta lugnande besked vandrade tankarna vidare till alla dem som drabbats, dem jag inte känner men vars på några ögonblick nu förändrats eller helt enkelt tagit slut.
Det känns så meningslöst - och det kunde lika gärna hänt i Stockholm, eller någon annan stad i Norden, i Skandinavien, i Sverige.
När händer det nästa gång?
Jag tror inte att det här handlar om internationell terrorism och om man ska tolka nyheterna från Norge tror man det inte där heller. Men tyvärr tror jag inte heller att detta hindrar främlingsfientliga krafter från att rikta anklagelser åt höger och vänster, ökade spänningar och växande islamofobi är ett par saker det med lätthet kan leda till. Helt oavsett vem som egentligen ligger bakom.
Tillsammans med vad som antas vara ett misslyckat försök till bombning i Stockholm i vintras, känns det nu som att tärningen är kastad. Norden är inte längre en skyddad idyll där massakrar är något man bara läser om.
Det känns oroväckande nära till hands att vara politiker ska börja träda tillbaka, sluta röra sig bland vanliga människor och att dem som trots alla hemskheter vill komma den offentliga makten nära, i så fall måste ta sig igenom säkerhetsanordningar som inte är av denna värld.
Vilka ungdomar kommer vilja engagera sig politiskt om man växer upp i vetskapen om att ett vanligt sommarläger kan sluta blodbad? Vad händer om det inte längre finns utrymme att föra en politisk diskussion, ens för dem som faktiskt är intresserade.
Nu är det viktigare än på länge att unga får kunskaper om demokratins vikt och spelregler. Att alla, oavsett ålder, kön, ursprung eller andra olikheter, gemensamt sluter upp i kampen för demokrati, alla människors lika värde och rätt att finnas till i ett fritt samhälle. Här har alla ett ansvar.
Tända ljus har lyst upp rummet där jag sitter för att hedra dem som nu drabbats av det ofattbara.
Snart brinner det sista ljuset ut, men lågan i mångas hjärtan fortsätter att brinna. Alla som inte tänker tystna, som inte backar och som sluter upp i den gemensamma kampen som måste föras i varje land, världen över - inte minst här hemma i det förut som trygga Norden.
Nu har det helt nyligen hänt, helt nära, i Norge.
Mitt i Oslo och på motsvarande SSU:s sommarläger. En stor explossion mitt i regeringskvarteren och kort därefter vanvettigt skjutande av unga människor på läger, unga människor som valt att engagera sig politiskt.
Nu är det många timmar sen detta började göra mig arg, ledsen, förbannad.
Allra först gick mina oroliga tankar till liallasyster som bor i Oslo och flugit tillbaka dit så sent som för någon dag sen. Men så snart jag fått veta att hon mådde bra och inte varit närmare än att hon bara hört en stor smäll. Efter detta lugnande besked vandrade tankarna vidare till alla dem som drabbats, dem jag inte känner men vars på några ögonblick nu förändrats eller helt enkelt tagit slut.
Det känns så meningslöst - och det kunde lika gärna hänt i Stockholm, eller någon annan stad i Norden, i Skandinavien, i Sverige.
När händer det nästa gång?
Jag tror inte att det här handlar om internationell terrorism och om man ska tolka nyheterna från Norge tror man det inte där heller. Men tyvärr tror jag inte heller att detta hindrar främlingsfientliga krafter från att rikta anklagelser åt höger och vänster, ökade spänningar och växande islamofobi är ett par saker det med lätthet kan leda till. Helt oavsett vem som egentligen ligger bakom.
Tillsammans med vad som antas vara ett misslyckat försök till bombning i Stockholm i vintras, känns det nu som att tärningen är kastad. Norden är inte längre en skyddad idyll där massakrar är något man bara läser om.
Det känns oroväckande nära till hands att vara politiker ska börja träda tillbaka, sluta röra sig bland vanliga människor och att dem som trots alla hemskheter vill komma den offentliga makten nära, i så fall måste ta sig igenom säkerhetsanordningar som inte är av denna värld.
Vilka ungdomar kommer vilja engagera sig politiskt om man växer upp i vetskapen om att ett vanligt sommarläger kan sluta blodbad? Vad händer om det inte längre finns utrymme att föra en politisk diskussion, ens för dem som faktiskt är intresserade.
Nu är det viktigare än på länge att unga får kunskaper om demokratins vikt och spelregler. Att alla, oavsett ålder, kön, ursprung eller andra olikheter, gemensamt sluter upp i kampen för demokrati, alla människors lika värde och rätt att finnas till i ett fritt samhälle. Här har alla ett ansvar.
Tända ljus har lyst upp rummet där jag sitter för att hedra dem som nu drabbats av det ofattbara.
Snart brinner det sista ljuset ut, men lågan i mångas hjärtan fortsätter att brinna. Alla som inte tänker tystna, som inte backar och som sluter upp i den gemensamma kampen som måste föras i varje land, världen över - inte minst här hemma i det förut som trygga Norden.
torsdag 7 juli 2011
Ett inte helt lyckat tågbyte
När detta går att läsa på min blogg sitter jag på SJ X2000 mot Sundsvall. Jag skall till Torpshammar och tillbringa ett par härliga dagar på läger.
Vid slutmålet är jag dock inte framme förrän halvniotiden ikväll, ett par timmar sen. Orsaken är att jag för ovanlighetens skull missat ett tåg. Ja, jag menar det, jag missar faktiskt inte tåg särskilt ofta, speciellt inte med tanke på åkfrekvensen de senaste åren. Om ni på allvar vill veta varför jag missade tåget denna dag, så fortsätt läsa. Annars kan ni hoppa över följande stycke och fortsätta vid rubriken ”Slutsatser”.
När jag idag kom till Stockholm tänkte jag som jag oftast gör att jag själv skulle hitta fram till nästa tåg. Med den lilla syn jag har brukar det gå hyfsat bra – så länge det också finns hyfsat med tid.
Idag fanns det bara halvhyfsat med tid och då jag ömsom bar och ömsom släpade en väska ”för mycket” tog jag mig inte fram med någon racerfart.
Jag trodde mig ha ett hum om vart det rätta spåret, nämligen nr 8 skulle ligga någon stans. Jag styrde kosan dit och frågade en Stockholmare som kom från det hållet om detta var rätt väg.
”Nej, du ska åt andra hållet” menade han. Jag var vid det laget lite stressad och vände helt om, men eftersom jag anade felaktigheter frågade jag ytterligare en centralenvandrare ”ifall spår 8 verkligen låg i den riktningen”? Hon kollade på en skylt och meddelade sen att jag skulle vända och gå i samma riktning som förut. Jag gjorde så, gick ut från centralen och sicksackade mig fram längs raden av spår 1,2,3…..5,6,7 -8. När jag väl kom fram, fortfarande med den övertaliga väskan som mest fått följa med för att det skulle till Gotland, i högsta hugg – då hade tåget precis gått.
Efter svordomar och lite okonstruktivt ringande till SJ talsvar, tog jag tag i packningen och återvände in på Stockholms centralstation. Jag ställde mig på ett så tyst ställe som möjligt och ringde SJ för att boka mig på nästa tåg. Därefter tog jag mitt pick och pack för att gå på jakt efter en ledig förvaringsbbox.
Hittade inga – eller rättare sagt, hittade efter mycket letande en ledig, men kunde sen inte läsa instruktionen på skärmen där betalningen skulle ske. Förstod av andra väsklämnare att priset var 50 kr per dygn vilket för mig som inte bor i Stockholm, kändes som väldigt mycket pengar – jag skulle ju ha väskan där i två dygn dessutom.
Släpade mig iväg till ett ställe (Scandic Continental) där jag tänkte att dem kanske kunde ta emot min väska. Jag sa helt sanningsenligt att jag om två dagar ska till Gotland men innan dess till Sundsvall och att det skulle vara väldigt skönt att slippa ha med sig en väska som jag inte behövde före båtbussen till Gotlandsfärjan. Sen sa jag halvt sanningsenligt att varenda förvaringsbox på hela centralen var upptagen. Hotellpersonen som råkade vara en sork och därmed ha stark gotländsk anknytning sa glatt ”Jasså, du ska till min öy, jag ska kolla med min chef”. Om det var det slutliga resmålet eller mitt bedyrande om att jag var en stamkund hos dem och att det skulle vara så snällt om dem hjälpte mig som gjorde det vet jag inte. På väg tillbaka till centralen var dock min packning en bag lättare och jag undrade stilla om min landsman hade trott mig om jag sagt att Gotland minsann inte bara är hans ”öy” utan också min. För den som eventuellt inte vet kan jag avslöja att min dialekt intet låtit särskilt gutnisk på många år, tyvärr.
En väska lättare till sinnes tillbringade jag följande 90 minuter inne på SJ, för att sedan för andra gången denna dag ta mig till Spår 8 och gå ombord på tåget mot Sveriges mitt.
Slutsatser:
Lita inte på Stockholmare, följ din instinkt, du har ju nästan alltid rätt.
Ta det lugnt – stressa inte när tåget redan gått och nästa inte avgår förrän om minst en timme.
Om du inte kan dra nytta av vem du är, tala om vart du ska resa så kanske du får den hjälp du behöver.
Nästa gång du packar för att åka till Gotland, försök att välja en smidigare resväg än den via Sundsvall/Torpshammar.
Tåget tuffar vidare uppåt och imorgon ska jag och flera andra flyga helikopter
Vid slutmålet är jag dock inte framme förrän halvniotiden ikväll, ett par timmar sen. Orsaken är att jag för ovanlighetens skull missat ett tåg. Ja, jag menar det, jag missar faktiskt inte tåg särskilt ofta, speciellt inte med tanke på åkfrekvensen de senaste åren. Om ni på allvar vill veta varför jag missade tåget denna dag, så fortsätt läsa. Annars kan ni hoppa över följande stycke och fortsätta vid rubriken ”Slutsatser”.
När jag idag kom till Stockholm tänkte jag som jag oftast gör att jag själv skulle hitta fram till nästa tåg. Med den lilla syn jag har brukar det gå hyfsat bra – så länge det också finns hyfsat med tid.
Idag fanns det bara halvhyfsat med tid och då jag ömsom bar och ömsom släpade en väska ”för mycket” tog jag mig inte fram med någon racerfart.
Jag trodde mig ha ett hum om vart det rätta spåret, nämligen nr 8 skulle ligga någon stans. Jag styrde kosan dit och frågade en Stockholmare som kom från det hållet om detta var rätt väg.
”Nej, du ska åt andra hållet” menade han. Jag var vid det laget lite stressad och vände helt om, men eftersom jag anade felaktigheter frågade jag ytterligare en centralenvandrare ”ifall spår 8 verkligen låg i den riktningen”? Hon kollade på en skylt och meddelade sen att jag skulle vända och gå i samma riktning som förut. Jag gjorde så, gick ut från centralen och sicksackade mig fram längs raden av spår 1,2,3…..5,6,7 -8. När jag väl kom fram, fortfarande med den övertaliga väskan som mest fått följa med för att det skulle till Gotland, i högsta hugg – då hade tåget precis gått.
Efter svordomar och lite okonstruktivt ringande till SJ talsvar, tog jag tag i packningen och återvände in på Stockholms centralstation. Jag ställde mig på ett så tyst ställe som möjligt och ringde SJ för att boka mig på nästa tåg. Därefter tog jag mitt pick och pack för att gå på jakt efter en ledig förvaringsbbox.
Hittade inga – eller rättare sagt, hittade efter mycket letande en ledig, men kunde sen inte läsa instruktionen på skärmen där betalningen skulle ske. Förstod av andra väsklämnare att priset var 50 kr per dygn vilket för mig som inte bor i Stockholm, kändes som väldigt mycket pengar – jag skulle ju ha väskan där i två dygn dessutom.
Släpade mig iväg till ett ställe (Scandic Continental) där jag tänkte att dem kanske kunde ta emot min väska. Jag sa helt sanningsenligt att jag om två dagar ska till Gotland men innan dess till Sundsvall och att det skulle vara väldigt skönt att slippa ha med sig en väska som jag inte behövde före båtbussen till Gotlandsfärjan. Sen sa jag halvt sanningsenligt att varenda förvaringsbox på hela centralen var upptagen. Hotellpersonen som råkade vara en sork och därmed ha stark gotländsk anknytning sa glatt ”Jasså, du ska till min öy, jag ska kolla med min chef”. Om det var det slutliga resmålet eller mitt bedyrande om att jag var en stamkund hos dem och att det skulle vara så snällt om dem hjälpte mig som gjorde det vet jag inte. På väg tillbaka till centralen var dock min packning en bag lättare och jag undrade stilla om min landsman hade trott mig om jag sagt att Gotland minsann inte bara är hans ”öy” utan också min. För den som eventuellt inte vet kan jag avslöja att min dialekt intet låtit särskilt gutnisk på många år, tyvärr.
En väska lättare till sinnes tillbringade jag följande 90 minuter inne på SJ, för att sedan för andra gången denna dag ta mig till Spår 8 och gå ombord på tåget mot Sveriges mitt.
Slutsatser:
Lita inte på Stockholmare, följ din instinkt, du har ju nästan alltid rätt.
Ta det lugnt – stressa inte när tåget redan gått och nästa inte avgår förrän om minst en timme.
Om du inte kan dra nytta av vem du är, tala om vart du ska resa så kanske du får den hjälp du behöver.
Nästa gång du packar för att åka till Gotland, försök att välja en smidigare resväg än den via Sundsvall/Torpshammar.
Tåget tuffar vidare uppåt och imorgon ska jag och flera andra flyga helikopter
söndag 3 juli 2011
En harmlös dikt om livet och döden
Jag sitter i livet och tänker på döden
Jag tänker på sorg och saknad.
Jag tänker på skuld, som en stor hård tomhet.
Död = Sorg = Skuld = Världens tyngsta och mörkaste tomrum.
Kanske som ett svart hål som äter upp mitt liv, bit för bit.
Jag sitter och lyssnar på radion som skvalar.
Jag står och tittar på solnedgång.
Jag ser, jag lyssnar och jag känner.
Förundran över att skvalandet fortsätter och att solstrålarna ännu glimmar, den dag jag inte längre finns här.
Jag står på en båt och blickar ner i det mörka vattnet som skummar lockande och förrädiskt.
Mina tankar finns hos de döda likaväl som hos de levande.
Jag funderar på vad meningen är, var den finns och vad den menar med detta kaos som livet jämte döden utgör.
Jag vandrar i skogen och mina tankar flyger i trädens kronor.
När får jag veta vad slutet är?
När får jag veta när slutet kommer?
När får jag veta om döden är ett slut eller en början?
Vill veta och vill inte vänta tills jag inte längre finns i detta liv.
Vem bestämmer livets längd?
Och har denna någon koll på dödens innehåll?
Vem dömer några till sjukdom, andra till att bli mordoffer?
Vem dömer deras nära till ett liv i sorg, saknad?
Om döden är ett riktigt slut, Vad är då meningen med detta liv?
Jag tänker på sorg och saknad.
Jag tänker på skuld, som en stor hård tomhet.
Död = Sorg = Skuld = Världens tyngsta och mörkaste tomrum.
Kanske som ett svart hål som äter upp mitt liv, bit för bit.
Jag sitter och lyssnar på radion som skvalar.
Jag står och tittar på solnedgång.
Jag ser, jag lyssnar och jag känner.
Förundran över att skvalandet fortsätter och att solstrålarna ännu glimmar, den dag jag inte längre finns här.
Jag står på en båt och blickar ner i det mörka vattnet som skummar lockande och förrädiskt.
Mina tankar finns hos de döda likaväl som hos de levande.
Jag funderar på vad meningen är, var den finns och vad den menar med detta kaos som livet jämte döden utgör.
Jag vandrar i skogen och mina tankar flyger i trädens kronor.
När får jag veta vad slutet är?
När får jag veta när slutet kommer?
När får jag veta om döden är ett slut eller en början?
Vill veta och vill inte vänta tills jag inte längre finns i detta liv.
Vem bestämmer livets längd?
Och har denna någon koll på dödens innehåll?
Vem dömer några till sjukdom, andra till att bli mordoffer?
Vem dömer deras nära till ett liv i sorg, saknad?
Om döden är ett riktigt slut, Vad är då meningen med detta liv?
lördag 25 juni 2011
Tankar i midsommartid
Omsluten av mörker ser jag in i ljus.
Ofta ett värmeljus omgiven av mönstrat glas,
Ibland en solnedgång som smeker land och hav med sina sista strålar.
Ikväll en oljelampa med ett stilla sken.
I ljuset vill jag hitta svar.
Jag tittar, jag letar, jag söker.
Strålarna skänker tröst, ljuset sprider värme, men sällan får jag några svar.
Mörket rymmer så många frågor.
I ljuset ruvar dem i form av skrymmande skuggor, alltid lika djupa och tomma på svar.
Den ljusaste tiden i livet kan helt plötsligt förvandlas till mörkaste, djupaste och fränaste sorg.
Det värsta är inte när frågorna saknar svar, det värsta är när hoppet sviker.
Genom ljusa sommarnätter och mörka vinteraftnar skall jag fortsätta söka de svar, som någonstans måste gå att finna.
Ofta ett värmeljus omgiven av mönstrat glas,
Ibland en solnedgång som smeker land och hav med sina sista strålar.
Ikväll en oljelampa med ett stilla sken.
I ljuset vill jag hitta svar.
Jag tittar, jag letar, jag söker.
Strålarna skänker tröst, ljuset sprider värme, men sällan får jag några svar.
Mörket rymmer så många frågor.
I ljuset ruvar dem i form av skrymmande skuggor, alltid lika djupa och tomma på svar.
Den ljusaste tiden i livet kan helt plötsligt förvandlas till mörkaste, djupaste och fränaste sorg.
Det värsta är inte när frågorna saknar svar, det värsta är när hoppet sviker.
Genom ljusa sommarnätter och mörka vinteraftnar skall jag fortsätta söka de svar, som någonstans måste gå att finna.
tisdag 31 maj 2011
Tid för utmaning!
Snart dags att lämna vardagen för ett tag. Att kasta loss, hissa segel och utmana havets vågor, världens vindar och min egen alltjämt närvarande rädsla för att ramla i vattnet. Om vädergudar eller någon annan typ av gud hade funnits i mitt liv hade jag bett om soligt väder, med vind från rätt håll. Nu finns inga sådana eller andra gudar i min närhet, så vi får väl se hur det går.
Idag har jag blivit ett år äldre! Flera av mina vänner vill gå händelserna i förväg. Dem har därför med glada tillrop påmint mig om att 28+2=30. Jag är inte säker på att jag vill fylla 30, men om man lever 30 år efter att man föddes så fyller man ju 30 oavsett om man vill det eller ej. Jaja, den dagen den sorgen. Idag, har jag födelsedagen till ära köpt ett par segelbåtsanpassade gummistövlar. En sak gillar jag inte och det är att dem är vita, men så länge dem inte läcker ska jag nog lära mig att stå ut med det.
Jag blir alldeles varm och glad när jag tänker på alla fina grattishälsningar jag fått. Sociala medier har massor av baksidor, men en sak som ändå hör till solsidan, är att det blir så enkelt att göra någon glad. Ett par ord vid rätt tidpunkt kan göra dagen för en medresenär på livets resa. Även på nätet märks folks olikheter och en del av det där som gör att man tycker så mycket om just dem. För den som har dåligt minne eller fler "Fb-vänner" än vad man kan räkna, finns det ändå en möjlighet att enkelt och vänligt säga grattis när någon fyller år, tar studenten eller något annat roligt.
Det här blir en kväll med tårtrester som mina underbara kollegor fixade på jobbet.
Det blir också en kväll med telefonmöte, båtbesök och framför allt tid för att sadla om från innesittande skrivbordsbyråkrat till... tja, till någon som ska segla sin egna lilla båt till en mysig ö, tillsammans med två vänner med högst varierande seglarerfarenheter. Framme på ön kommer fler vänner, fler båtar och kanske ännu större utmaningar än ditresan att förgylla långhelgen.
Idag har jag blivit ett år äldre! Flera av mina vänner vill gå händelserna i förväg. Dem har därför med glada tillrop påmint mig om att 28+2=30. Jag är inte säker på att jag vill fylla 30, men om man lever 30 år efter att man föddes så fyller man ju 30 oavsett om man vill det eller ej. Jaja, den dagen den sorgen. Idag, har jag födelsedagen till ära köpt ett par segelbåtsanpassade gummistövlar. En sak gillar jag inte och det är att dem är vita, men så länge dem inte läcker ska jag nog lära mig att stå ut med det.
Jag blir alldeles varm och glad när jag tänker på alla fina grattishälsningar jag fått. Sociala medier har massor av baksidor, men en sak som ändå hör till solsidan, är att det blir så enkelt att göra någon glad. Ett par ord vid rätt tidpunkt kan göra dagen för en medresenär på livets resa. Även på nätet märks folks olikheter och en del av det där som gör att man tycker så mycket om just dem. För den som har dåligt minne eller fler "Fb-vänner" än vad man kan räkna, finns det ändå en möjlighet att enkelt och vänligt säga grattis när någon fyller år, tar studenten eller något annat roligt.
Det här blir en kväll med tårtrester som mina underbara kollegor fixade på jobbet.
Det blir också en kväll med telefonmöte, båtbesök och framför allt tid för att sadla om från innesittande skrivbordsbyråkrat till... tja, till någon som ska segla sin egna lilla båt till en mysig ö, tillsammans med två vänner med högst varierande seglarerfarenheter. Framme på ön kommer fler vänner, fler båtar och kanske ännu större utmaningar än ditresan att förgylla långhelgen.
måndag 23 maj 2011
På väg hem från Stockholm. X2000-tåget går i oändligt många fler sekundmeter än dem 10 som det blåste under gårdagens segeltur. Ändå känns denna tågframfart som rena söndagspromenaden jämfört med den saltvattenstängta och lutande segelfärden jag och ett par kompisar gav oss ut på medan söndagen fortfarande inte blivit regnig. Tilläggas ska såklart att en segeltur är betydligt mer underhållande än en tågresa, men det säger kanske sig självt och är inget som man på SJ behöver vara ledsen över.
När man seglar är man så närvarande och samtidigt får man tid att vandra i tankarna till platser och drömmar man annars inte har tid med. Åtminstone får man tid emellan det att kursen ska ändras och slag ska göras. Just då är det bäst att göra det som sägs och hänga med när båten går från lutning åt ena hållet, till att luta lika mycket åt andra. Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig ut till sjöss, i min kära lilla segelbåt tillsammans med människor jag litar på. Som liten var jag hysteriskt rädd för vatten och jag lärde mig inte simma förrän i 10-årsåldern. En del av rädslan sitter fortfarande kvar. Jag färdas gärna på vattnet, Men vill inte riskera att ramla i. Lite underligt är att det känns lättare att befinna sig nära vattnet, än i en större båt högre ovanför vattenytan.
Idag har jag varit mötesordförande för en samarbetsorganisation ”för vuxna”. Kändes ganska bra, även om jag inte anser mig vara särskilt duktig och också säkert kunde gjort en bättre insats på många vis. Aldrig blir man ju riktigt nöjd, men jag tar nu åt mig av berömmet som jag fick från flera av deltagarna.
Det som slår mig när jag lyssnar, eller själv deltar i diskussioner i olika organisationer, är att de små frågorna Alltid får ta onödigt stor plats i förhållande till de stora, värdeladdade och principiella. Det är tråkigt, men alltid ett val som dem som deltar gör från tillfälle till tillfälle. Det kan ju ses som en styrka att man är ense i stora frågor, men det är i så fall ännu mer en svaghet att man inte kan avgöra vad som är viktigt och oviktigt i administrativa och byråkratiska frågor. Det var hursomhelst väldigt kul och utvecklande att få göra en insats för en annan organisation än den jag vanligen är ideellt engagerad i.
Solen strålar nu ner från en klarblå himmel utanför tågfönstret och jag kan inte låta bli att fundera över om det nu är lågvatten i hamnen – det var ju högt igår när ett lågtryck var i antågande.
Klart slut för nu.
När man seglar är man så närvarande och samtidigt får man tid att vandra i tankarna till platser och drömmar man annars inte har tid med. Åtminstone får man tid emellan det att kursen ska ändras och slag ska göras. Just då är det bäst att göra det som sägs och hänga med när båten går från lutning åt ena hållet, till att luta lika mycket åt andra. Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig ut till sjöss, i min kära lilla segelbåt tillsammans med människor jag litar på. Som liten var jag hysteriskt rädd för vatten och jag lärde mig inte simma förrän i 10-årsåldern. En del av rädslan sitter fortfarande kvar. Jag färdas gärna på vattnet, Men vill inte riskera att ramla i. Lite underligt är att det känns lättare att befinna sig nära vattnet, än i en större båt högre ovanför vattenytan.
Idag har jag varit mötesordförande för en samarbetsorganisation ”för vuxna”. Kändes ganska bra, även om jag inte anser mig vara särskilt duktig och också säkert kunde gjort en bättre insats på många vis. Aldrig blir man ju riktigt nöjd, men jag tar nu åt mig av berömmet som jag fick från flera av deltagarna.
Det som slår mig när jag lyssnar, eller själv deltar i diskussioner i olika organisationer, är att de små frågorna Alltid får ta onödigt stor plats i förhållande till de stora, värdeladdade och principiella. Det är tråkigt, men alltid ett val som dem som deltar gör från tillfälle till tillfälle. Det kan ju ses som en styrka att man är ense i stora frågor, men det är i så fall ännu mer en svaghet att man inte kan avgöra vad som är viktigt och oviktigt i administrativa och byråkratiska frågor. Det var hursomhelst väldigt kul och utvecklande att få göra en insats för en annan organisation än den jag vanligen är ideellt engagerad i.
Solen strålar nu ner från en klarblå himmel utanför tågfönstret och jag kan inte låta bli att fundera över om det nu är lågvatten i hamnen – det var ju högt igår när ett lågtryck var i antågande.
Klart slut för nu.
torsdag 19 maj 2011
Lejon med inslag av uggla som kämpar hårt och ibland löser problem
Skriver här alldeles för sällan! Det bara blir så och jag gnäller på mig sjlv nästan varje dag för att jag inte gjort något inlägg - trots att jag nästan alltid haft idéer på vad jag kan skriva.
Senaste två dagarna har jag gått en del i skogen och fått en sådan där intensiv lust att skriva, mycket och länge. På folkhögskolan där jag nu är på kurs finns det en skrivarlinje. Jag är rätt övertygad om att jag egentligen trivs bäst hemma i mitt egna lilla krypin och skulle bli lite kollrig av att bo i studentkorridor under en längre tid..., men har ändå fått en inre lust att söka till någon ettårig skrivarlinje... Bara för attt...
Den här veckan har jag fått förmånen att göra ett litet personlighetstest som visat vilken "konfliktprofil" jag hra.
Testet visar kort och gott att om man delar in mänskligheten i "lejon" som gillar kamp, har starka viljor och slåss för det dem tror på, "ugglor" som finns i bakgrunden, tar stort administrativt ansvar och sitter på stora kunskaper och slutligen "Sankt Bernhardshundar" som är dem som tar hand om medmänniskor, ser till att alla mår bra, fixar fika och annat - Då är jag ett Lejon.
Kanske inte så förvånande!
Men lite mer detaljerat så vvisar testet jag genomgått att jag förvisso är bra på att Kämpa, men också hyfsat bra på att lösa problem genom att hitta alternativa lösningar när folk inte kommer övereens. Viktigt att påpeka är att denna typ av problemlösning Inte är samma sak som att kompromissa.
Eftersom denna kurs inte slutar förrän imorgon, har jag nu blivit nedkallad till vår lilla avslutning.
Även om största delen av mig inte är en uggla ska jag försöka skapa lite rutin kring det här med bloggandet.
Lyckas jag så skrivs här imorgon igen.
Senaste två dagarna har jag gått en del i skogen och fått en sådan där intensiv lust att skriva, mycket och länge. På folkhögskolan där jag nu är på kurs finns det en skrivarlinje. Jag är rätt övertygad om att jag egentligen trivs bäst hemma i mitt egna lilla krypin och skulle bli lite kollrig av att bo i studentkorridor under en längre tid..., men har ändå fått en inre lust att söka till någon ettårig skrivarlinje... Bara för attt...
Den här veckan har jag fått förmånen att göra ett litet personlighetstest som visat vilken "konfliktprofil" jag hra.
Testet visar kort och gott att om man delar in mänskligheten i "lejon" som gillar kamp, har starka viljor och slåss för det dem tror på, "ugglor" som finns i bakgrunden, tar stort administrativt ansvar och sitter på stora kunskaper och slutligen "Sankt Bernhardshundar" som är dem som tar hand om medmänniskor, ser till att alla mår bra, fixar fika och annat - Då är jag ett Lejon.
Kanske inte så förvånande!
Men lite mer detaljerat så vvisar testet jag genomgått att jag förvisso är bra på att Kämpa, men också hyfsat bra på att lösa problem genom att hitta alternativa lösningar när folk inte kommer övereens. Viktigt att påpeka är att denna typ av problemlösning Inte är samma sak som att kompromissa.
Eftersom denna kurs inte slutar förrän imorgon, har jag nu blivit nedkallad till vår lilla avslutning.
Även om största delen av mig inte är en uggla ska jag försöka skapa lite rutin kring det här med bloggandet.
Lyckas jag så skrivs här imorgon igen.
onsdag 11 maj 2011
Får man säga prosit var som helst?
Och tåget tuffar fram…
Sitter som jag så ofta gjort de senaste åren på ett tåg som susar fram på väg mot Stockholm. Enligt GPS-kartan tror jag att vi nu är i trakterna av Kumla, men nästa stopp är inte förrän Katrineholm.
Runt mig har jag lyssnat till ett samtal om huruvida dagmammor får gå på Kyrkans barntimme med sina dagbarn och det dåliga, (enligt diskussionen) med att många skolor inte längre firar sina terminsavslutningar i kyrkan.
Inatt har jag sovit ungefär tre timmar, tre och en halv om jag räknar med stunden här på tåget. Hoppas att ork och koncentrationsbatterierna ska räcka ordentligt till kvällen. Till dess ska sitta i tre möten och även skriva ett par saker som helst inte ska bli fel.
Nyss var jag i vagnens ”tysta avdelning” för att hämta min väska. Någon nös och jag var på vippen att säga Prosit, men sen tänkte jag att man kanske inte får, ska eller borde säga det i en tyst avdelning. Därför höll jag tyst.
Mina grannresenärer som tidigare pratade om kyrkan har nu kommit tillbaka från bistron och pratar om minnesvärda tågresor. SJ ges ris och ros, om vartannat.
Nu ska jag förbereda mig inför dagens äventyr!
Sitter som jag så ofta gjort de senaste åren på ett tåg som susar fram på väg mot Stockholm. Enligt GPS-kartan tror jag att vi nu är i trakterna av Kumla, men nästa stopp är inte förrän Katrineholm.
Runt mig har jag lyssnat till ett samtal om huruvida dagmammor får gå på Kyrkans barntimme med sina dagbarn och det dåliga, (enligt diskussionen) med att många skolor inte längre firar sina terminsavslutningar i kyrkan.
Inatt har jag sovit ungefär tre timmar, tre och en halv om jag räknar med stunden här på tåget. Hoppas att ork och koncentrationsbatterierna ska räcka ordentligt till kvällen. Till dess ska sitta i tre möten och även skriva ett par saker som helst inte ska bli fel.
Nyss var jag i vagnens ”tysta avdelning” för att hämta min väska. Någon nös och jag var på vippen att säga Prosit, men sen tänkte jag att man kanske inte får, ska eller borde säga det i en tyst avdelning. Därför höll jag tyst.
Mina grannresenärer som tidigare pratade om kyrkan har nu kommit tillbaka från bistron och pratar om minnesvärda tågresor. SJ ges ris och ros, om vartannat.
Nu ska jag förbereda mig inför dagens äventyr!
tisdag 10 maj 2011
En militär gör sig inte som Utbildningsminister!
Det är fortfarande morgon och jag hoppas att jag hinner göra allt som ska göras innan jag går till jobbet om ett par timmar.
Nu på morgonen har jag i alla fall hunnit lyssna en del på radion och som så ofta förut, så blir man arg.
Jan Björklund är en herre jag aldrig haft något större förtroende för, men nu börjar jag bli mer än trött på hans militäriska iver att göra skolan till sin egen militärförläggning, utan någon som helst grundläggande tanke på tillgängighet, jämlikhet och inkludering av elever med olika behov.
Han och jag är överens om en sak. Det är dumt att skolka. Men vi är INTE överens om hur man löser problemet.
Medans Björklund säger att skolk ska skrivas in i betygen i grundskolan och att detta i sig kommer förbättra skolresultaten - eftersom eleverna är på plats, menar jag och många med mig, att det är i skolan - inte hos eleverna, man ska söka och rätta till felen. Se till att undervisningen blir så intressant och utvecklande att man som elev helt enkelt inte Vill vara borta från lektionerna.
Se framför allt till att alla elever oavsett om man är teoretiskt eller praktiskt lagd, oavsett om man har någon funktionsnedsättning eller har ursprung i något annat land än Sverige, faktiskt kan vara med i skolarbetet på jämlika villkor med andra elever.
Om man råkar ha en eller flera funktiosnedsättningar är skolan i Sverige inte alltid så tillgänglig. Det är inte helt otroligt om just otillgänglighet eller utanförskap är det som får en del elever att strunta i skolan. Är det verkligen rimligt att eleverna ska straffas för att skolan inte gör det man är skyldig?
Ibland, även om det kanske inte händer för varje elev, varje termin, behöver man delta på saker på skoltid som man kanske inte alltid för ledigt för. Det kan vara föreningsengagemang, kulturutövande eller något annat. Visst är skolan till för att gå i och undervisningen till för att eleverna ska delta, men ibland är det så krasst att det är mer utvecklande för den enskilde eleven att göra det där andra. Den gemenskap eller de upplevelser och erfarenheter man får när man är borta, kanske mer än väl väger upp den undervisning man missat. Ska man då bli stämplad som skolkare för att man vågat och fått möjlighet att göra något annat i livet? Det rimmar rätt illa med Jannes framgångshysteri där Sverige bara måste bli bäst i klassen i skolämne efter skolämne...
Det Björklund antingen inte har tänkt på eller kanske bara inte vill förstå, är att när skolk skrivs in i betygen - då är det redan för sent. Då har eleven redan tappat förtroende för skolan, då har föräldrarna inte tidigare fått chansen att prata med sina barn. Få folk att stanna i skolan - istället för att peka ut dem som inte gör det!
Nu på morgonen har jag i alla fall hunnit lyssna en del på radion och som så ofta förut, så blir man arg.
Jan Björklund är en herre jag aldrig haft något större förtroende för, men nu börjar jag bli mer än trött på hans militäriska iver att göra skolan till sin egen militärförläggning, utan någon som helst grundläggande tanke på tillgängighet, jämlikhet och inkludering av elever med olika behov.
Han och jag är överens om en sak. Det är dumt att skolka. Men vi är INTE överens om hur man löser problemet.
Medans Björklund säger att skolk ska skrivas in i betygen i grundskolan och att detta i sig kommer förbättra skolresultaten - eftersom eleverna är på plats, menar jag och många med mig, att det är i skolan - inte hos eleverna, man ska söka och rätta till felen. Se till att undervisningen blir så intressant och utvecklande att man som elev helt enkelt inte Vill vara borta från lektionerna.
Se framför allt till att alla elever oavsett om man är teoretiskt eller praktiskt lagd, oavsett om man har någon funktionsnedsättning eller har ursprung i något annat land än Sverige, faktiskt kan vara med i skolarbetet på jämlika villkor med andra elever.
Om man råkar ha en eller flera funktiosnedsättningar är skolan i Sverige inte alltid så tillgänglig. Det är inte helt otroligt om just otillgänglighet eller utanförskap är det som får en del elever att strunta i skolan. Är det verkligen rimligt att eleverna ska straffas för att skolan inte gör det man är skyldig?
Ibland, även om det kanske inte händer för varje elev, varje termin, behöver man delta på saker på skoltid som man kanske inte alltid för ledigt för. Det kan vara föreningsengagemang, kulturutövande eller något annat. Visst är skolan till för att gå i och undervisningen till för att eleverna ska delta, men ibland är det så krasst att det är mer utvecklande för den enskilde eleven att göra det där andra. Den gemenskap eller de upplevelser och erfarenheter man får när man är borta, kanske mer än väl väger upp den undervisning man missat. Ska man då bli stämplad som skolkare för att man vågat och fått möjlighet att göra något annat i livet? Det rimmar rätt illa med Jannes framgångshysteri där Sverige bara måste bli bäst i klassen i skolämne efter skolämne...
Det Björklund antingen inte har tänkt på eller kanske bara inte vill förstå, är att när skolk skrivs in i betygen - då är det redan för sent. Då har eleven redan tappat förtroende för skolan, då har föräldrarna inte tidigare fått chansen att prata med sina barn. Få folk att stanna i skolan - istället för att peka ut dem som inte gör det!
söndag 8 maj 2011
Tidsfascist?
Sitter i ett soligt Umeå och funderar över livet.
Det visar sig med jämna mellanrum att jag inte är särskilt flexibel och att jag i vissa situationer inte är stresstålig för fem öre.
Jag ogillar tidscheman som ändras med kort varsel och formligen hatar när människor gör sig sena ”med flit”.
Jag har generellt inga problem med att anpassa mig efter ändrade förutsättningar eller andras behov. Inte så länge de förklaras tydligt och för mig känns logiska.
Om så inte är fallet, hatar jag att vänta, bli försenad eller senare behöva stressa för att jag väntat på någon annan.
Min koncentration, mitt humör och min självkänsla sjunker som stenar ner till någonstans under fotknölarna.
Vet inte om det är ett släktdrag och jag förstår om man kan uppleva mig som extremt oanpassningsbar, men sådan här är jag, somliga dagar.
Det visar sig med jämna mellanrum att jag inte är särskilt flexibel och att jag i vissa situationer inte är stresstålig för fem öre.
Jag ogillar tidscheman som ändras med kort varsel och formligen hatar när människor gör sig sena ”med flit”.
Jag har generellt inga problem med att anpassa mig efter ändrade förutsättningar eller andras behov. Inte så länge de förklaras tydligt och för mig känns logiska.
Om så inte är fallet, hatar jag att vänta, bli försenad eller senare behöva stressa för att jag väntat på någon annan.
Min koncentration, mitt humör och min självkänsla sjunker som stenar ner till någonstans under fotknölarna.
Vet inte om det är ett släktdrag och jag förstår om man kan uppleva mig som extremt oanpassningsbar, men sådan här är jag, somliga dagar.
torsdag 5 maj 2011
Aldrig försent att göra ett nytt försök!
Hej Bloggen! Jag är tillbaka och visst är det aldrig för sent att börja om på nytt….?
Startade en blogg förra året med höga ambitioner. Sen hände alltför mycket ute i verkligheten för att jag skulle hinna reflektera, fundera och tycka kring dem på ett så pass just sätt att det kunde kännas värt att lägga ut på nätet. Jag glömde nästa bort min blogg, men nu är jag här!
Min sedan länge planerade nystart här i bloggosfären ficck en liten näsknäpp. Satt som jag så ofta gör på ett SJ-tåg och tänkte att Nu är det dags!
Jag skrev en stund och tåget susade sig närmare och närmare slutmålet. Några minuter före Stockholms central förändras min skärmbild och jag förstod att nätuppkopplingen brutits.
Visst ska man kanske inte lita på trådlösa nätverk ombord på tåg, men kändes lite snopet, jag som laddat så länge.
Annars är livet ungefär likadant men ändå förändrat sedan jag sist lättade mitt hjärta här. Jag åker fortfarande massa tåg och är ordförande för Unga Synskadades riksstyrelse fram till augusti. Har trivts otroligt bra med båda dessa saker i nästan fem år! Nu känner jag att jag också vill göra lite annat.
Om knappt en månad blir jag ett år äldre. Jag är fortfarande en tjej med skrivardrömmar som bor i en tvåa. Har blivit med segelbåt vilket känns otroligt spännande och nyttigt och Kul!
Startade en blogg förra året med höga ambitioner. Sen hände alltför mycket ute i verkligheten för att jag skulle hinna reflektera, fundera och tycka kring dem på ett så pass just sätt att det kunde kännas värt att lägga ut på nätet. Jag glömde nästa bort min blogg, men nu är jag här!
Min sedan länge planerade nystart här i bloggosfären ficck en liten näsknäpp. Satt som jag så ofta gör på ett SJ-tåg och tänkte att Nu är det dags!
Jag skrev en stund och tåget susade sig närmare och närmare slutmålet. Några minuter före Stockholms central förändras min skärmbild och jag förstod att nätuppkopplingen brutits.
Visst ska man kanske inte lita på trådlösa nätverk ombord på tåg, men kändes lite snopet, jag som laddat så länge.
Annars är livet ungefär likadant men ändå förändrat sedan jag sist lättade mitt hjärta här. Jag åker fortfarande massa tåg och är ordförande för Unga Synskadades riksstyrelse fram till augusti. Har trivts otroligt bra med båda dessa saker i nästan fem år! Nu känner jag att jag också vill göra lite annat.
Om knappt en månad blir jag ett år äldre. Jag är fortfarande en tjej med skrivardrömmar som bor i en tvåa. Har blivit med segelbåt vilket känns otroligt spännande och nyttigt och Kul!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
