Hej bloggen!
Även om jag fortfarande hävdar att nyårsafton inte är så hemskt speciellt, tänkte jag ändå göra ett sista inlägg här före tolvslaget och offentliggöra mina "nyårslöften". Om en knapp timme ska jag åka till en kompis på fest och istället för att sminka mig, prova kläder och fixa håret sitter jag här... Jaja, ni som läser vet att jag kanske inte heller brukar vara den som lägger jättemycket tid på ovanstänede. Lovar att jag i alla fall ska hinna borsta håret.
Jag och en kompis från långt upp i Sverige, brukar prata om milstolpeplaner. Ni vet, mål man sätter upp som man gärna vill nå någon gång i livet, kanske helst vid vissa åldrar. Nu när det nya året nalkas, jag är relativt nybliven singel, fortfarande inte börjat på någon "riktig utbildning" och fyller 30 om ett och ett halvt år, så har jag faktiskt börjat förstå varför han tjatar så mycket om detta.
Därför har jag försökt att formulera några löften, som jag hoppas att jag ska kunna hålla åtminstone hela nästa år.
1. Jag ska göra sådant jag tycker är kul och/eller mår bra av. Här kan nämnas Skriva ofta, läsa mycket, simma, ta hand om min båt och kanske börja med yoga.
Självklart kommer också mitt föreningsengagemang finnas kvar som en stor del av livet.
2. Jag ska, åtminstone anstränga mig för att bli sådär lite lagom huslig. Laga mat oftare än jag äter ute eller går hungrig och försöka börja tycka om att stå vid spis och diskbänk.
3. Jag ska ta hand om det som är jag och inte med ryggmärgen anpassa mig efter omgivningen. (Även om jag hävdar att jag alltid är jag, tycker jag att just detta känns lite extra knepigt. Vi får se hur det går.)
4. Jag ska finnas för mina vänner och min stora, fina familj. <3
Jaha, nu återstår bara fyrtio minuter tills jag måste åka.
Gott nytt år!
lördag 31 december 2011
måndag 26 december 2011
Tänkta tankar
Hej bloggen!
Det var duktigt länge sen. Nu har jag bestämt mig: Under 2012 Är min Målsättning att skriva minst tre blogginlägg i veckan. Viss skillnad jämfört med nu alltså, men skam den som ger sig!
Jag har tusen bortförklaringar till varför jag Inte lyckats prestera några inlägg på nästan tre månader. Några av dem är (ska läsas en och en):
* Har för mycket annat att göra.
* Har inget att skriva.
* Har massor att skriva, så jag vet inte riktigt var jag ska börja och framför allt inte vad som är tillräckligt viktigt att blogga om.
Sitter just nu hemma i mitt senaste av mina tre barndomshem. Mamma och pappa (mest mamma) sitter i vardagsrumssoffan och ser VM-hockey för juniorer. Jag lyssnar med ett halvt öra - det är en gotlänning med i laget så man måste ju ha lite koll. :)
Julhelgen är nu slut och jag känner mig sådär glad, tacksam och splittrad som jag ibland brukar göra när jag har varit hemma och haft det mysigt med familjen. Återstår en dag hemma då jag hoppas kunna åka och hälsa på mormor och morfar.
I eftermiddags var jag och mamma ute med hemmets tre pudlar på en riktig hundpromenad i skogen. Klockan var inte alls mycket, men ändå var det dags för decembersolen att gå ner. Solnedgång över skog och åkrar ska man inte underskatta.
Till helgen är det nyårsafton och jag känner mig ärligt talat "sådär" peppad inför att fira. Inte för att jag inte ser fram emot år 2012. Tycker att det känns bra att byta år, vända blad och få nya både chanser och krafter att bidra till att världen går åt rätt håll, få fler stunder tillsammans med alla fina människor runtomkring. Men just att fira in året känns ibland lite överskattat. De tär en vanlig natt och klockan slår tolv precis som vanligt. Jag behöver varken raketer eller fylla för att förstå det fina med det. Men jag är bjuden till en god vän och hoppas för mina kompisar skull att min lite ”neggiga” inställningen har lättat till dess.
Det här året har verkligen varit ett konstigt år. Ute i världen har stora händelser kastat den lilla människan, åtminstone dem av oss som emellanåt orkar följa nyhetssäändningarna, mellan hopp och förtvivlan.
Den arabiska våren, jordbävning och kärnkraftskatastrof i Japan, hungersnöd Afrikas horn, Kim Jong Il - Nordkoreas fruktade diktator har lämnat jordelivet, med mera, med mera. Som ni förstår är det här bara några exempel.
Sen har vi Norge. Sommarens fasansfulla, till synes så ofattbara och ogripbara händelse, som fått mig att undra många gånger, vilket samhälle vi egentligen lever i.
Effter händelserna i Oslo och på Utöya har demokrati fått en djupare innebörd för mig än tidigare. Jag har många gånger också ställt mig frågan vad vi kan göra för att något sådant här inte ska upprepas. Inte i Norge, inte i Sverige och heller inte någon annanstans i världen.
Under sensommaren och hela hösten har jag haft dille på att tända många värmeljus. Kanske för att jag känner mig tryggare när ljusen brinner och jag kan försöka leta svar på livets stora frågor i de många ljuslågorna. Jag hittar sällan svaren, men tvivlen på meningen med vår existens känns inte lika ogenomträngligt när ljusen brinner. Varje stearinljus känns på ett fint sätt som ett eget litet, kort men viktigt liv.
Varför just händelserna i Norge har etsat sig fast i minnet, beror såklart på närheten. Norge är nästan hemma. Vi fick under många veckor höra och se norrmän sörja, diskutera och tala om det inträffade. Idyllen är krossad och om man inte förstod det tidigare så känns det sen i somras smärtsamt tydligt att Sverige, är inte annorlunda än resten av världen - vi är en del av världen.
På ont och på gå gott. Vi måste alla hjälpas åt att se till att det så långt som möjligt, för gott med sig.
Den senaste veckan har rättegången mot de fängslade journalisterna i Etiopien varit i fokus. Journalisterna Johan och Martin, som jag tror att de allra flesta i Sverige nu hört talas om, är nu dömda till mångåriga fängelsestraff. Om straffet kommer verkställas är vad jag förstår ännu inte klart. Det är en händelse som tillsammans med fallet med den fängslade journalisten Davitt Isak är också saker som fastnat i mitt medvetande. Att just dessa människoöden berört mig bland allt annat som händer, kanske delvis har att göra med att jag själv drömmer om en yrkesframtid i journalistikens värld. Rätten och friheten att kunna rapportera om vad som händer runtom i världen är en av alla de rättigheter som inte får kränkas, men dessvärre ofta kränks.
I nästa blogginlägg törs jag nästan lova fler nyårslöften, men det vore i så fall trevligt om fler ville följa den här bloggen.
Hej då!
Det var duktigt länge sen. Nu har jag bestämt mig: Under 2012 Är min Målsättning att skriva minst tre blogginlägg i veckan. Viss skillnad jämfört med nu alltså, men skam den som ger sig!
Jag har tusen bortförklaringar till varför jag Inte lyckats prestera några inlägg på nästan tre månader. Några av dem är (ska läsas en och en):
* Har för mycket annat att göra.
* Har inget att skriva.
* Har massor att skriva, så jag vet inte riktigt var jag ska börja och framför allt inte vad som är tillräckligt viktigt att blogga om.
Sitter just nu hemma i mitt senaste av mina tre barndomshem. Mamma och pappa (mest mamma) sitter i vardagsrumssoffan och ser VM-hockey för juniorer. Jag lyssnar med ett halvt öra - det är en gotlänning med i laget så man måste ju ha lite koll. :)
Julhelgen är nu slut och jag känner mig sådär glad, tacksam och splittrad som jag ibland brukar göra när jag har varit hemma och haft det mysigt med familjen. Återstår en dag hemma då jag hoppas kunna åka och hälsa på mormor och morfar.
I eftermiddags var jag och mamma ute med hemmets tre pudlar på en riktig hundpromenad i skogen. Klockan var inte alls mycket, men ändå var det dags för decembersolen att gå ner. Solnedgång över skog och åkrar ska man inte underskatta.
Till helgen är det nyårsafton och jag känner mig ärligt talat "sådär" peppad inför att fira. Inte för att jag inte ser fram emot år 2012. Tycker att det känns bra att byta år, vända blad och få nya både chanser och krafter att bidra till att världen går åt rätt håll, få fler stunder tillsammans med alla fina människor runtomkring. Men just att fira in året känns ibland lite överskattat. De tär en vanlig natt och klockan slår tolv precis som vanligt. Jag behöver varken raketer eller fylla för att förstå det fina med det. Men jag är bjuden till en god vän och hoppas för mina kompisar skull att min lite ”neggiga” inställningen har lättat till dess.
Det här året har verkligen varit ett konstigt år. Ute i världen har stora händelser kastat den lilla människan, åtminstone dem av oss som emellanåt orkar följa nyhetssäändningarna, mellan hopp och förtvivlan.
Den arabiska våren, jordbävning och kärnkraftskatastrof i Japan, hungersnöd Afrikas horn, Kim Jong Il - Nordkoreas fruktade diktator har lämnat jordelivet, med mera, med mera. Som ni förstår är det här bara några exempel.
Sen har vi Norge. Sommarens fasansfulla, till synes så ofattbara och ogripbara händelse, som fått mig att undra många gånger, vilket samhälle vi egentligen lever i.
Effter händelserna i Oslo och på Utöya har demokrati fått en djupare innebörd för mig än tidigare. Jag har många gånger också ställt mig frågan vad vi kan göra för att något sådant här inte ska upprepas. Inte i Norge, inte i Sverige och heller inte någon annanstans i världen.
Under sensommaren och hela hösten har jag haft dille på att tända många värmeljus. Kanske för att jag känner mig tryggare när ljusen brinner och jag kan försöka leta svar på livets stora frågor i de många ljuslågorna. Jag hittar sällan svaren, men tvivlen på meningen med vår existens känns inte lika ogenomträngligt när ljusen brinner. Varje stearinljus känns på ett fint sätt som ett eget litet, kort men viktigt liv.
Varför just händelserna i Norge har etsat sig fast i minnet, beror såklart på närheten. Norge är nästan hemma. Vi fick under många veckor höra och se norrmän sörja, diskutera och tala om det inträffade. Idyllen är krossad och om man inte förstod det tidigare så känns det sen i somras smärtsamt tydligt att Sverige, är inte annorlunda än resten av världen - vi är en del av världen.
På ont och på gå gott. Vi måste alla hjälpas åt att se till att det så långt som möjligt, för gott med sig.
Den senaste veckan har rättegången mot de fängslade journalisterna i Etiopien varit i fokus. Journalisterna Johan och Martin, som jag tror att de allra flesta i Sverige nu hört talas om, är nu dömda till mångåriga fängelsestraff. Om straffet kommer verkställas är vad jag förstår ännu inte klart. Det är en händelse som tillsammans med fallet med den fängslade journalisten Davitt Isak är också saker som fastnat i mitt medvetande. Att just dessa människoöden berört mig bland allt annat som händer, kanske delvis har att göra med att jag själv drömmer om en yrkesframtid i journalistikens värld. Rätten och friheten att kunna rapportera om vad som händer runtom i världen är en av alla de rättigheter som inte får kränkas, men dessvärre ofta kränks.
I nästa blogginlägg törs jag nästan lova fler nyårslöften, men det vore i så fall trevligt om fler ville följa den här bloggen.
Hej då!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
