Tankar i frustration

Årets första inlägg. Varför inget tidigare? Hur går det egentligen med alla de där löftena, med det bättre livet? Blev det inget av ambitionerna och de nya tankesätten?
Jag vet ärligt talat inte. Just nu känner jag mig lika inspirerad, stabil och för den delen också inspirerande som min badrumshylla. Den hänger håglöst i badrummet enbart i kraft av en hel sugpropp, ytterligare en som vägrar sitta fast till mer än 30 % och något som väl närmast kan beskrivas som vilja. Trodde inte sugproppar eller badrumshyllor hade någon sådan. Men å andra sidan känns det inte som att jag har någon heller just för ögonblicket. Ändå går jag upp ur sängen varje morgon.

Visst finns det hopp för världen. Vänsterpartiet har fått en ny, kommunikativ partiledare som tilltalar de flesta - till och med sina motståndare. Är det bra? Ja, det kanske det är, men jag har mest lust att inte delta i glädjeyran. Visst är han superduperbra och just det som både V och oppositionen behöver. Men jag är ändå inte riktigt glad. Det är inte Jonas fel. Bara jag som har svårt att gilla läget - att det bästa och mest respekterade alternativet den här gången var en man. Precis som så många gånger tidigare i historien.
Ska fundera mer över det här någon dag när jag är mer hjärna än hjärta. Bara inte just idag. Hjärnan kan å ena sidan få en att låta kall, men det är nog bättre än hjärtat som får en att låta bitter, även när det inte alls är meningen.

Visst finns det hopp när var och varannan berättar hur förbannade är på den förälder som lämnar sitt barn iförd träningskläder många mil hemifrån för att han inte spelat tillräckligt bra i innebandyn. Ända in i hjärterötterna känner vi hur FÖRBANNAD man blir på folk som verkar fått det här med föräldraskap helt om bakfoten.
Istället för att känna tilltro till den stora majoritetens känsla för vad som är sunt, rätt och riktigt, går mina tankar till alla andra barn som har det lika dåligt eller ännu sämre. På dem barn som fått bli stora med ett bagage i rygggsäcken de inte vet vad dem ska göra med. Vem hjälper dem?
Nuvarande regering tycker väl att dem bara ska hjälpa sig själva.
Hjälpa sig själv måste man alltid göra. Men idag känns det alltsom oftast synonymt med att också skylla sig själv.
Ja, ni hör. Man ska nog inte blogga när man känner sig som en badrumshylla. Det blir inte alltid så konstruktivt. Snart, snart, snart kommer väl inspirationen, kraften och tron på världen tillbaks. Då kommer förhoppningsvis ett lite mer konstruktivt inlägg. Tack Mamma, Pappa och bloggen för att jag fick förmågan och möjligheten att skriva av mig.

Badrumshyllan sitter föresten kvar på väggen och längtar i smyg efter någon som har förmågan att fästa den ordentligt på den givna platsen i tillvaron. Till dess är det bäst att hålla sig fast med det som finns till hands.