Jag=En tonåring på 27?

Ibland känner jag mig som en riktig tonåring - eller kanske som en tvååring? Ni vet sådär när humöret kan skifta på en sekund. De går ofta fortare neråt än uppåt. Ett sätt att vara på som jag trodde att man växte ifrån, förr eller senare... I mitt fall blir det i så fall långt senare än de verkliga tonåren och för den delen trotsåldern.
Det har hunnit bli augusti ute, men i mitt hjärta är det fortfarande juni. I mitt hjärta vill jag ha en sommar till. En sommar att bara vila i. Jag som alltid varit så dålig på att vila, att ta det lugnt, slappna av och ta hand om mig själv.

Nu har jag väl kanske förstått värdet av att investera i sig själv, att inte alltid låta alla andra och framför allt annat än jag gå före. Men att förstå, och att acceptera och efterleva sina insikter, är inte samma sak. Jag hoppas ändå att jag ska lyckas någorlunda. Annars tror jag itne att jag kommer orka.

Djupt inom mig finns en energi, en drivkraft och kanske vad man borde kalla ett jävlaranamma. Men när jag blir trött har jag så svårt att hitta in dit. Då får jag så svårt att hämta kraft i den glöd som aldrig slocknar.

Imorgon ska jag segla. Nu ska jag snart sova.

Att skriva och att hitta sig själv

"Var dig själv - alla andra är redan upptagna" sa en gång Oscar Wilde. Varför gör vi alla inte bara som han sagt? Tänk hur mycket enklare och mindre komplicerat det skulle vara då. Lättare att bli någon som både man själv och världen runtomkring kan vara stolt över, lättare att möta och hantera andra människor med respekt och ödjmukhet.

Idag har jag försökt att våga satsa på det som jag tror att jag kanske kan bli lite bra på. Jag vill skriva. Jag vill genom pennan och tangenterna dela med mig av intryck, känslor och berättelser till andra människor. Nu har jag valt en skrivarkurs och hoppas kunna delta i den och utvecklas med den. Drömmen om att skriva böcker har jag haft ända sen jag lärde mig skriva på lågstadiet.
Nu, typ tjugo år senare har jag bara lärt mig hur svårt det är att någonsin komma ut med en bok, för att inte tala om att satsa på författandet som heltidssyssla.
Sen har jag inte, för att vara ärlig, gjort några vidare ansträngningar hittills.

Men nu känns det som att det kanske är dags. Dags att börja kämpa, dags att diciplinera sig och faktiskt skriva. Mycket, ofta och länge. Om så bara en procent av det som skrivs är något att gå vidare med, så ska den procenten snart vara tillräcklig. Fick en bokidé i vårvintras som bara blivit liggande. Kanske blir det något av den, eller av någon annan ingivelse.

Jag tror och hoppas att jag kan "hitta mig själv" genom att skriva. Andra kanske finner sin kärna eller förverkligar sig genom att satsa på friidrott, laga mat eller designa kläder. Jag vet att mina idrottsprestationer precis som ambitionerna är skamligt låga, att den mat jag ev. lagar inte är särskilt god och att jag är förvånansvärt ointresserad av allt vad kläder, stil och mode beträffar. Inget av de där sakerna är helt enkelt jag. För övrigt tycker jag om både hundar och hästar, jag tycker det är fint med blommor och jag beundrar dem som helhjärtat satsar på musik, men inte heller något av dessa saker har jag tillräcklig förmåga eller intresse för.
Jag anses vara en både opraktisk och hyfsat förvirrad och glömsk person, vilket många gånger fått mig att vilja gå med i tankspriddas riksförbund. Kanske gör jag det någon gång, när åtgärden hamnat på rätt komihåglista.

Trots min åldersnoja, måste jag säga att det känns ganska skönt att faktiskt "ha blivit så gammal" att man kan köpa sig själv. Jag menar att man accepterar och respekterar den man är och har blivit, utan att hela tiden snegla på grannen och tänka - sån skulle jag också vilja vara. Visst skulle det vara mer praktiskt att ha sinne för ordning och reda, logistik och praktiska sysslor som att laga mat! Men vilka av mina förmodade och faktiska goda förmågor skulle jag då behövt vara utan?
Jag vill inte vara utan någon av dem. Däremot skulle jag önska att jag blev bättre på att tillsammans med andras bättre sidor, göra ett bättre arbete, tillsammans med andra. Till mina avigssidor hör nämligen fortfarande att jag gärna gör saker själv, och då blir ju inte alltid allting tipptopp.
Med dessa insikter tänkte jag hälsa god natt och gå och sussa.

Livet svävar fram - på grå moln

Tillbaka i bloggosfären! Vet inte vad som hände, men motivationen att blogga bara försvann till förmån för att hinna med mig själv,, packa flyttlådor, fira födelsedag, bo in mig i ny lägenhet, sköta mitt förtroendeuppdrag som US-ordförande, besöka politikerveckan i Almedalen.... Nu är jag här och för en dryg vecka sen hände det som aldrig händer mig, bara andra. Den här ggången hände det min lillasyster och det kunde gått hur illa som helst.

Var och seglade tillsammans med pojkvänenn. Mobilen ringer - ett missatt samtal från min storasyster. Tanken om att "det har kanske hänt någgot!" Som så ofta flyger genom huvudet när ett av syskonen eller mina föräldrar ringer, flyger genom huvudet. Den här gången hade det hänt något.
Lillasyster + mopedolycka = allvarligt skadad, sjukhus och ben brutet på två ställen. Världen snurrar till för ett ögonblick. Sen landar jag i nuet och hinner tänka - det kunde gått ännu värre. Och allt kommer bli bra så småningom.
Lillasyster är ännu på sjukhus. Det gör ont, men hon lever. Världen kan förändras på ett ögonblick, men ibland väljer den bara att skrämmas. Det gjorde den verkligen, den här gången. Ständigt finns en del av mina tankar "på lassis´" barnavddelning.

Igår var jag och hälsade på några äldre, nära släktingar. Jag får alltid med mig så mycket tankar och funderingar efter sådana besök. Vet inte om det beror på att både de och jag blivit äldre, eller något av det. I vissa människor ser man sig själv, i andra sådant som själv inte för allt i världen skulle vilja upplleva, förknippas med eller utstråla. De allra flesta människor har lite av allt, det gäller att själv fokusera på andras plussidor och också försöka förmå omvärlden att göra deet.
Tanken om hur jag själv vill ha det den dag blir gammal har fötts.
Närmare än så ärr den dag mina föräldrar blir äldre. Än känns dem som de föräldrar jag växt upp med, som alltid funnits där och sälllan blivit särskilt mycket olik sig. Undrar hur länge man kommer få ha förmånen att ha det så?

Jag kan ingenting lova, men kanske kommer bloggen inte vara lika tom framöver, möjligen kan jag genom lite vilja, diciplin och lust att dela med mig av händelser, reflexioner, åsikter och funderingar,börja fylla bloggen med innehåll, lite oftare än var fjärde månad. Just nu kan jag bara konstatera, att livet är ingen dans på rosa moln, men en arbetssam och svår tango på grå moln, som ibland är stora och ogenomträngliga, ibland fjäderlätta och tunnt skira.

Resande foot

Det är fredag. Är nu i Stockholm och här är det fortfarande vinter. Göteborg ligger alltså före för när jag åkte därifrån igår var det vår. Ikväll flyger jag till Östersund. På söndag har jag varit på resande fot fem och en halv dag av senaste veckans sju.

En ganska trevlig vecka, med inspirerande möten och medverkan i SR:s P4 Junior. Där pratades skola och tillgänglgihet för personer med funktionsnedsättningar. Jag gjorde detta som US-ordförande (US=Riksorganisationen Unga Synskadade). Väldigt roligt, men hur resultatet ser ut vet jag och alla som vill lyssna först på långfredagens förmiddag. Det är roligt när det händer saker. Om man har tid att vara hemma och vila emellanåt trivs jag ganska bra med att vara på resande fot.

Först kommer slutet - sen kommer början

Tillbaks här efter några dagars idétorka. Vad kan man egentligen skriva på bloggen? Det är ju inte så att huvudet är tomt på saker man behöver få ur sig...., frågan jag snarare ställt mig de senaste dagarna är Vad kan/får/bör man egentligen skriva?
Även om min blogg på många sätt påminner om en dagbok, så har den ju inget litet hänglås med tillhörande liten nyckel som kan gömma i ett hemligt skrymsle.
Jag skriver ju här för att jag Vill att folk ska läsa? Eller?
Visst vill man att ens blogg ska bli läst? Ni andra som är lite mer vana i den här branschen får gärna berätta för mig hur det är...

Jag håller på att leta nya lägenhet. Berättar för alla jag kan komma åt - så just detta kan i alla fall inte vara någon hemlis. Frågan är bara hur vill man bo egentligen? Självklart ska det vara billigt, gärna nära jobbet, med bra kommunikationer, tvättmaskin, diskmaskin, flera rum, men ändå litet.... Jag vet att detta är ett i-landsproblem av högsta klass, men nu är det ju i Sverige jag bor och det här samhället jag formas av. Igår frågade jag en kompis om det viktigaste är att ha ett riktigt kök eller ett riktigt sovrum. Det visade sig att vi inte alls tyckte samma. Jag vill ha ett riktigt sovrum, dit man kan stänga om sig och få vara ifred med sina drömmar, sina klädhögar och grubblerier. Så lite mat som jag lagar kanske det stora, ombonade köket med krukväxter i fönstret faktiskt går att prioritera bort? Sen är jag inte så bra på det där med att vattna blommor heller. Därför räcker det med en enda krukväxt. Har lyckats hålla en och samma blomma vid liv i åtminstone tre och ett halvt år. Undrar vem som är mest stolt över denna livets seger - jag eller krukväxten?
Hursomhelst, mitt grundproblem, varför jag alls funderar på att flytta är för att jag är hemma för lite. En vanlig, hemkär och praktisk människa skulle säkert ändra på sitt livsmönster och göra sig hemma så mycket som dessa 66kvm och denna fantastiskt mysiga lägenhet är värda. Men inte jag.... Jag gillar att åka bort. Det är lite som jag tror Annika i Pippiböckerna säger, ´fast ändå lite tvärtom: Om man inte går hem från Pippi ibland, så kan man inte komma tillbaka. Om jag inte kommer hem ibland, så kan jag ju inte resa igen. Tror inte att jag skulle "längta hem" hälften så mycket, om jag inte reste så ofta som jag gör ibland. Nästa vecka ska jag till Stockholm två gånger, en gång till Borås och sen till Östersund. Kul va? Det tycker i alla fall jag!!

Nu, när det är dags för mig att sova, är det faktiskt iranskt nyår. Det är en ganska spännande högtid som jag fått förmånen att fira flera gånger. Eftersom varken jag eller den jag brukar fira med har förberett detta nyårsfirande särskilt energiskt, får årsskiftet denna gång passera utan traditionellt nyårsbord med sju saker som börjar på s, en guldfisk och supergoda nyårskakor.
Får passa på att i förväg önska alla som på ett eller annat sätt firar det iranska nyåret ett riktigt gott nytt 2569!

I och med nyåret börjar enligt den iranska allmanackan, våren. Detta känns bra tycke rjag. Äntligen kan kanske snösmältningen runtom i landet få hjälp på traven. Kanske till och med de gråsvartdaskiga snöhögar som kantar gatorna här i Göteborg kan förstå att det är dags för reträtt. Snö är kul på vintern, men mest jobbig att beskåda på våren. Vit snö är alltid att föredra framför gråsvart. Den är fräschare, snyggare, renare och oftast mjukare.
Mjuk är också min huvudkudde som jag nu tänkte gå och göra sällskap.

Kan man må som vädret?

På vintern är jag ofta jättetrött. Brukar skylla på mörket, men kanske beror det på att jag äter för lite vitaminer....? Nu är det ju vår och dagarna blir ljusare och ljusare, längre och längre. Det är Jätteskönt - Välkommen vår!!!

Nu för tiden är jag inte vintertrött. Jag är inte lika trött osm innan och det har ju faktiskt slutat vara vinter, åtminstone om man tittar i allmanackan. Däremot känner jag mig emellanåt ganska "vårtjurig". Humöret går liksom upp och ner som ett annat vårväder. Sol, regn, hagel och snö på en och samma dag. Ett vårhumör är förhoppningsvis inte lika påtagligt som vädret utanför fönstret, men nog känns det alltid. Ungefär som att ha kvinnliga problem alla veckor utom en per månad, istället för tvärtom.
Nog pratat om vädret, det går ju ändå inte att göra så mycket åt, åtminstone inte med flit.

Något annat som tycks vara lika svårt att förändra som en väderlek man inte vill ha, är det kollektivtrafiksbolag som jag och många med mig gärna skulle byta mot något bättre. Västtrafik, upphör aldrig att förvåna och öveträffar ständigt sig själv vad gäller dumma idéer. Kolla gärna in på Facebook och joina gruppen "Västtrafik slopar tillgängligheten i det tysta, låt dem inte komma undan!!!". Ni hittar den på min sida och på minst 100 andras.
Nu ska jag nog hämta lite te och kommentera klart Näthinan Unga Synskadade (US') politiska nyhetsbrev. Det var ju det här med att förändra världen..., som jag gillar.
God natt...

Första gången

Första gången jag bloggar. Trodde aldrig jag skulle hamna här. För femton år sen slutade jag skriva dagbok. Sen dess har jag tänkt att jag borde återuppta det dagliga skrivande,t men så har det aldrig blivit. Det är synd, för det är genom att skriva som jag tror mig kunna reflektera över det jag gör och om världen runtomkring.

Här på min egen blogg, skriver jag för min egen skull. Här sätts en del av det jag tänker, tycker och upplever på pränt.
Skulle mina inlägg någon gång ibland ge folk nya insikter eller en gnutta underhållning, så känns det självklart extra bra.
Vassegoda att följa min blogg. Nu ska jag gå och värma mig med en stor kopp te.