Kanske dags att blogga lite nu när våren gjort sitt intåg och ljuset återvänt, mer eller mindre på allvar.
Sitter nu på ett tåg mot Göteborg. En ganska gemytlig sysselsättning, om det inte vore för att vi blir minst två timmar försenade till Göteborg och den tidiga måndagsmorgon som jag tänkt inleda veckan med, känns rätt ickelockande.
Helgen har tillbringats i Härnösand tillsammans med vänner och US-bekanta. Vi har haft årsmöte, besökt Tecnicus, umgåtts och skrattat. Precis så som det ska vara när man är med i en av världens bästa föreningar.
I övrigt är det mycket som snurrar i huvudet just nu. Var ska jag egentligen ta vägen i livet, vad vill jag bli och hur vill jag leva? Att Vet inte om det här är något slags vuxentecken eller bara ytterligare ett symptom på åldersnoja, men även om jag alltid kommer vara samma obstinata, lätt förvirrade idealist som jag kanske alltid varit, så behöver vi väl alla utvecklas lite emellanåt? Frågan är bara hur. Om jag fick chansen att leva min dröm skulle jag bosätta mig i ett litet hus nära skogen, havet, bergen och staden (!) Sen skulle jag ägna min tid åt att skapa berättelser om saker och ting.
Livet är ju inte en dröm utan i högsta grad verkligt, vilket ofta blir påtagligt för en opraktisk människa som jag. Om någon undrar varför jag vill bo på landet men ändå i stan, beror det bara på att jag inser det jobbiga i att bo ute i bushen utan vare sig bil, körkort eller cykel.
En annan dröm jag har är att göra riktig skillnad för världen. Fjärran från det lilla huset vid skogen, havet och bergen… Finns den stora, spännande och många gånger alltför grymma världen. Att berätta för människor vad som händer och sker världen runt skulle vara ett minst sagt stimulerande arbete. Med mina språkkunskaper skulle jag väl bäst passa som korrespondent i Tyskland, men drömma kan man ju som sagt alltid… Och vem har sagt att det är något fel på Tyskland – Mercel och gänget kommer ju inte regera för evigt…….
Nu ropar dem i högtalarna att vi är ute på Västra stambanan
Hoppas vi hörs igen snart. Jag ska försöka vända ut och in på min ickekänsla för bloggrutiner, men vi vet ju alla – att man får vänta och se hur det går med den saken.
Föresten – har nu försökt en god stund att logga in på blogen och publicera detta. Tror ni att det gick?
Nej. Därför blir det inte förrän jag kommer hem, tidigast vid midnatt om man får tro tågpersonalen.
Och ja, ni ser ju ungefär när jag kom hem. Det kunde faktiskt varit ännu senare.
söndag 25 mars 2012
onsdag 7 mars 2012
Att inte hitta är ett snäpp bättre än att gå vilse
Ute snöar det. Imorse var det vår. Det var inte bara så att solen sken, vart man såg så kunde man ana kärlek, den där speciella slags kärlek som kanske på något vis hör våren till.
Men det känns länge sen nu. Efter jobbet åkte jag till den livsmedelsaffär jag just börjat handla på. Lite billigare och Mycket större än de livsmedelsbutiker jag brukat handla hos. Jag tänkte att medan det ännu är ljust kan jag ju handla de få saker jag behöver för att sen öva på vägen hem.
Ja, som ni vet, jag inte bara ser illa, jag hittar urdåligt, så jag måste ju öva in nya vägar, till och från ställen jag vill kunna ta mig till. Ingen fara med det. Det tar bara lite tid ibland. Mitt huvudsakliga bekymmer är alltså inte min synnedsättning, utan att jag bokstavligt talat kan gå vilse på femöring, typ.
Jag strosade omkring i affären och tänkte att just idag ska jag inte testa hur mycket hjälp man egentligen kan i den här butiken, inte för att jag inte skulle kunna fråga om flera saker jag ville ha, utan för att min pedagogiska utstyrsel, alltså den vita markeringskäppen, som vanligt stod kvar hemma i hallen. Efter en dryg halvtimmes ikringvandrande och med bland annat frysta fiskfiléer, hudkräm och lök i kundkorgen betalade jag mina varor och gick ut. Stopp lite - jag tror att de var de här sakerna jag köpte, men helt säker kan man kanske inte vara - inget var ju punktskriftsmärkt, så jag gjorde som jag brukar; litade på min intuition och mitt förstoringsglas.
Väl ute på parkeringen kunde jag bara konstatera att det blivit ungefär så mörkt som det kan bli en tidig marskväll. Dessutom hade det börjat snöa. "Skärp dig nu våren" tänkte jag och började trava iväg på jakt efter den gångväg och gångtunnel som jag visste skulle finnas någonstans... Kände efter ett tag att jag gått och fel håll, vände om och stötte ihop med andra kunder som kom ut från affären på jakt efter sina hjulburna fordon. Ingen visste hur man gick hemåt mot mina trakter. De första tre-fyra jag frågade kom alla någon annanstans ifrån.
Jag tänkte på Anne, en medkund som några dagar tidigare utan att blinka både visat runt i affären och sen skjutsat mig hem. Efter lite virrande hit och dit fick jag hjälp av en kille som letade reda på en vägbeskrivning med sin GPS. Han förklarade väldigt pedagogiskt - vilket inte alltid hjälper i mitt fall, men jag tackade så mycket för hjälpen, han frågade om jag inte ville ha skjuts, jag tackade nej och tackade för hjälpen igen. Jag tänkte att om jag nu hade kommit ihåg markeringskäppen hade han säkert proppsat på att han kunde skutsa. Jag tror nämligen att många är mer benägna att hjälpa till när dem själva "ser att någon ser dåligt". Hursomhelst, jag borde nog själv bli bättre på att både ta emot hjälp, vara tydligare med vad jag behöver för hjälp och sist men inte minst, åtminstone ha med käppen när den faktiskt behövs.
Jag försökte följa den hjälpsamme killens vägbeskrivning, "ut och vänster, vänster i en rondell och sen höger". Det gick inget vidare kan jag säga. Efter kanske tjugo minuter drog jag slutsatsen att jag gått åt alldeles fel håll. Men det gjorde mig inget. Vid det laget visste jag att Frölunda Torg, med sina många bussförbindelser fanns på ledsynsavstånd. Jag kunde snart ta bussen hem, medan snön fortsatte att falla.
Funderade på det min kollega sagt bara för någon dag sen. Vi pratade om då som flera gånger förut om livsmedelsbutikers varierande vilja att hjälpa kunder att plocka varor och hur bristfällig lagen om rätt till ledsagre (LSS: lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade) egentligen är. Hon menade att jag borde beviljas rätt till ledsagning, om inte annat p.g.a. mitt dåliga lokalsinne. Jag är beredd att hålla med, men lagstiftningen är som sagt bristfällig.
Så nu när jag är väl hemma i stugvärmen och tänker att nästa gång jag själv ska lära mig att hitta till den stora, billigare affären, då ska det vara dag och ljust ute. Snön får gärna ha smält bort först :).
Jag ska allvarligt överväga att ansöka om ledsagning. Inte för att jag tror att den skulle beviljas, men prova går ju.
Nog om mig nu. Kan bara avrunda denna berättelse med att jag inte är ensam med den här typen av vardagsbekymmer. Man löser och/eller hanterar problemen på olika sätt. Mitt sätt idag blev att skriva.
***
Åtalet mot Breivik kring dåden i Oslo och på Utöya presenterades idag. Han åtalas för två terrorbrott. Jag tänder nu ljus och skickar många tankar till Norge och alla de offer och anhöriga som drabbades av en sådan koncentrerad ondska som vi här hemma i den gamla, fria norden aldrig tidigare varit i närheten av.
Heder åt alla överlevande och alla som saknar - men ändå med styrka och beslutsamhet följer den pågående rättsprocessen. Heder åt alla dem som fortsätter värna ett öppet, demokratiskt samhälle, som slåss för allas lika rättigheter och bekämpar främlingsfientlighet och intollerans.
***
Imorgon är det Internationella kvinnodagen och min kompis, som i det här fallet är just en kvinna, deltar i TV-programmet Vem vet mest.
Men det känns länge sen nu. Efter jobbet åkte jag till den livsmedelsaffär jag just börjat handla på. Lite billigare och Mycket större än de livsmedelsbutiker jag brukat handla hos. Jag tänkte att medan det ännu är ljust kan jag ju handla de få saker jag behöver för att sen öva på vägen hem.
Ja, som ni vet, jag inte bara ser illa, jag hittar urdåligt, så jag måste ju öva in nya vägar, till och från ställen jag vill kunna ta mig till. Ingen fara med det. Det tar bara lite tid ibland. Mitt huvudsakliga bekymmer är alltså inte min synnedsättning, utan att jag bokstavligt talat kan gå vilse på femöring, typ.
Jag strosade omkring i affären och tänkte att just idag ska jag inte testa hur mycket hjälp man egentligen kan i den här butiken, inte för att jag inte skulle kunna fråga om flera saker jag ville ha, utan för att min pedagogiska utstyrsel, alltså den vita markeringskäppen, som vanligt stod kvar hemma i hallen. Efter en dryg halvtimmes ikringvandrande och med bland annat frysta fiskfiléer, hudkräm och lök i kundkorgen betalade jag mina varor och gick ut. Stopp lite - jag tror att de var de här sakerna jag köpte, men helt säker kan man kanske inte vara - inget var ju punktskriftsmärkt, så jag gjorde som jag brukar; litade på min intuition och mitt förstoringsglas.
Väl ute på parkeringen kunde jag bara konstatera att det blivit ungefär så mörkt som det kan bli en tidig marskväll. Dessutom hade det börjat snöa. "Skärp dig nu våren" tänkte jag och började trava iväg på jakt efter den gångväg och gångtunnel som jag visste skulle finnas någonstans... Kände efter ett tag att jag gått och fel håll, vände om och stötte ihop med andra kunder som kom ut från affären på jakt efter sina hjulburna fordon. Ingen visste hur man gick hemåt mot mina trakter. De första tre-fyra jag frågade kom alla någon annanstans ifrån.
Jag tänkte på Anne, en medkund som några dagar tidigare utan att blinka både visat runt i affären och sen skjutsat mig hem. Efter lite virrande hit och dit fick jag hjälp av en kille som letade reda på en vägbeskrivning med sin GPS. Han förklarade väldigt pedagogiskt - vilket inte alltid hjälper i mitt fall, men jag tackade så mycket för hjälpen, han frågade om jag inte ville ha skjuts, jag tackade nej och tackade för hjälpen igen. Jag tänkte att om jag nu hade kommit ihåg markeringskäppen hade han säkert proppsat på att han kunde skutsa. Jag tror nämligen att många är mer benägna att hjälpa till när dem själva "ser att någon ser dåligt". Hursomhelst, jag borde nog själv bli bättre på att både ta emot hjälp, vara tydligare med vad jag behöver för hjälp och sist men inte minst, åtminstone ha med käppen när den faktiskt behövs.
Jag försökte följa den hjälpsamme killens vägbeskrivning, "ut och vänster, vänster i en rondell och sen höger". Det gick inget vidare kan jag säga. Efter kanske tjugo minuter drog jag slutsatsen att jag gått åt alldeles fel håll. Men det gjorde mig inget. Vid det laget visste jag att Frölunda Torg, med sina många bussförbindelser fanns på ledsynsavstånd. Jag kunde snart ta bussen hem, medan snön fortsatte att falla.
Funderade på det min kollega sagt bara för någon dag sen. Vi pratade om då som flera gånger förut om livsmedelsbutikers varierande vilja att hjälpa kunder att plocka varor och hur bristfällig lagen om rätt till ledsagre (LSS: lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade) egentligen är. Hon menade att jag borde beviljas rätt till ledsagning, om inte annat p.g.a. mitt dåliga lokalsinne. Jag är beredd att hålla med, men lagstiftningen är som sagt bristfällig.
Så nu när jag är väl hemma i stugvärmen och tänker att nästa gång jag själv ska lära mig att hitta till den stora, billigare affären, då ska det vara dag och ljust ute. Snön får gärna ha smält bort först :).
Jag ska allvarligt överväga att ansöka om ledsagning. Inte för att jag tror att den skulle beviljas, men prova går ju.
Nog om mig nu. Kan bara avrunda denna berättelse med att jag inte är ensam med den här typen av vardagsbekymmer. Man löser och/eller hanterar problemen på olika sätt. Mitt sätt idag blev att skriva.
***
Åtalet mot Breivik kring dåden i Oslo och på Utöya presenterades idag. Han åtalas för två terrorbrott. Jag tänder nu ljus och skickar många tankar till Norge och alla de offer och anhöriga som drabbades av en sådan koncentrerad ondska som vi här hemma i den gamla, fria norden aldrig tidigare varit i närheten av.
Heder åt alla överlevande och alla som saknar - men ändå med styrka och beslutsamhet följer den pågående rättsprocessen. Heder åt alla dem som fortsätter värna ett öppet, demokratiskt samhälle, som slåss för allas lika rättigheter och bekämpar främlingsfientlighet och intollerans.
***
Imorgon är det Internationella kvinnodagen och min kompis, som i det här fallet är just en kvinna, deltar i TV-programmet Vem vet mest.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
