Lycka <3 Min symbol för ro i sinnet och frid i själen.

Farväl Härnösand Hej Hemma!

Kanske dags att blogga lite nu när våren gjort sitt intåg och ljuset återvänt, mer eller mindre på allvar.
Sitter nu på ett tåg mot Göteborg. En ganska gemytlig sysselsättning, om det inte vore för att vi blir minst två timmar försenade till Göteborg och den tidiga måndagsmorgon som jag tänkt inleda veckan med, känns rätt ickelockande.
Helgen har tillbringats i Härnösand tillsammans med vänner och US-bekanta. Vi har haft årsmöte, besökt Tecnicus, umgåtts och skrattat. Precis så som det ska vara när man är med i en av världens bästa föreningar.

I övrigt är det mycket som snurrar i huvudet just nu. Var ska jag egentligen ta vägen i livet, vad vill jag bli och hur vill jag leva? Att Vet inte om det här är något slags vuxentecken eller bara ytterligare ett symptom på åldersnoja, men även om jag alltid kommer vara samma obstinata, lätt förvirrade idealist som jag kanske alltid varit, så behöver vi väl alla utvecklas lite emellanåt? Frågan är bara hur. Om jag fick chansen att leva min dröm skulle jag bosätta mig i ett litet hus nära skogen, havet, bergen och staden (!) Sen skulle jag ägna min tid åt att skapa berättelser om saker och ting.
Livet är ju inte en dröm utan i högsta grad verkligt, vilket ofta blir påtagligt för en opraktisk människa som jag. Om någon undrar varför jag vill bo på landet men ändå i stan, beror det bara på att jag inser det jobbiga i att bo ute i bushen utan vare sig bil, körkort eller cykel.
En annan dröm jag har är att göra riktig skillnad för världen. Fjärran från det lilla huset vid skogen, havet och bergen… Finns den stora, spännande och många gånger alltför grymma världen. Att berätta för människor vad som händer och sker världen runt skulle vara ett minst sagt stimulerande arbete. Med mina språkkunskaper skulle jag väl bäst passa som korrespondent i Tyskland, men drömma kan man ju som sagt alltid… Och vem har sagt att det är något fel på Tyskland – Mercel och gänget kommer ju inte regera för evigt…….

Nu ropar dem i högtalarna att vi är ute på Västra stambanan 

Hoppas vi hörs igen snart. Jag ska försöka vända ut och in på min ickekänsla för bloggrutiner, men vi vet ju alla – att man får vänta och se hur det går med den saken.

Föresten – har nu försökt en god stund att logga in på blogen och publicera detta. Tror ni att det gick?
Nej. Därför blir det inte förrän jag kommer hem, tidigast vid midnatt om man får tro tågpersonalen.
Och ja, ni ser ju ungefär när jag kom hem.  Det kunde faktiskt varit ännu senare.

Att inte hitta är ett snäpp bättre än att gå vilse

Ute snöar det. Imorse var det vår. Det var inte bara så att solen sken, vart man såg så kunde man ana kärlek, den där speciella slags kärlek som kanske på något vis hör våren till.
Men det känns länge sen nu. Efter jobbet åkte jag till den livsmedelsaffär jag just börjat handla på. Lite billigare och Mycket större än de livsmedelsbutiker jag brukat handla hos. Jag tänkte att medan det ännu är ljust kan jag ju handla de få saker jag behöver för att sen öva på vägen hem.
Ja, som ni vet, jag inte bara ser illa, jag hittar urdåligt, så jag måste ju öva in nya vägar, till och från ställen jag vill kunna ta mig till. Ingen fara med det. Det tar bara lite tid ibland. Mitt huvudsakliga bekymmer är alltså inte min synnedsättning, utan att jag bokstavligt talat kan gå vilse på femöring, typ.
Jag strosade omkring i affären och tänkte att just idag ska jag inte testa hur mycket hjälp man egentligen kan i den här butiken, inte för att jag inte skulle kunna fråga om flera saker jag ville ha, utan för att min pedagogiska utstyrsel, alltså den vita markeringskäppen, som vanligt stod kvar hemma i hallen. Efter en dryg halvtimmes ikringvandrande och med bland annat frysta fiskfiléer, hudkräm och lök i kundkorgen betalade jag mina varor och gick ut. Stopp lite - jag tror att de var de här sakerna jag köpte, men helt säker kan man kanske inte vara - inget var ju punktskriftsmärkt, så jag gjorde som jag brukar; litade på min intuition och mitt förstoringsglas.
Väl ute på parkeringen kunde jag bara konstatera att det blivit ungefär så mörkt som det kan bli en tidig marskväll. Dessutom hade det börjat snöa. "Skärp dig nu våren" tänkte jag och började trava iväg på jakt efter den gångväg och gångtunnel som jag visste skulle finnas någonstans... Kände efter ett tag att jag gått och fel håll, vände om och stötte ihop med andra kunder som kom ut från affären på jakt efter sina hjulburna fordon. Ingen visste hur man gick hemåt mot mina trakter. De första tre-fyra jag frågade kom alla någon annanstans ifrån.
Jag tänkte på Anne, en medkund som några dagar tidigare utan att blinka både visat runt i affären och sen skjutsat mig hem. Efter lite virrande hit och dit fick jag hjälp av en kille som letade reda på en vägbeskrivning med sin GPS. Han förklarade väldigt pedagogiskt - vilket inte alltid hjälper i mitt fall, men jag tackade så mycket för hjälpen, han frågade om jag inte ville ha skjuts, jag tackade nej och tackade för hjälpen igen. Jag tänkte att om jag nu hade kommit ihåg markeringskäppen hade han säkert proppsat på att han kunde skutsa. Jag tror nämligen att många är mer benägna att hjälpa till när dem själva "ser att någon ser dåligt". Hursomhelst, jag borde nog själv bli bättre på att både ta emot hjälp, vara tydligare med vad jag behöver för hjälp och sist men inte minst, åtminstone ha med käppen när den faktiskt behövs.
Jag försökte följa den hjälpsamme killens vägbeskrivning, "ut och vänster, vänster i en rondell och sen höger". Det gick inget vidare kan jag säga. Efter kanske tjugo minuter drog jag slutsatsen att jag gått åt alldeles fel håll. Men det gjorde mig inget. Vid det laget visste jag att Frölunda Torg, med sina många bussförbindelser fanns på ledsynsavstånd. Jag kunde snart ta bussen hem, medan snön fortsatte att falla.
Funderade på det min kollega sagt bara för någon dag sen. Vi pratade om då som flera gånger förut om livsmedelsbutikers varierande vilja att hjälpa kunder att plocka varor och hur bristfällig lagen om rätt till ledsagre (LSS: lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade) egentligen är. Hon menade att jag borde beviljas rätt till ledsagning, om inte annat p.g.a. mitt dåliga lokalsinne. Jag är beredd att hålla med, men lagstiftningen är som sagt bristfällig.
Så nu när jag är väl hemma i stugvärmen och tänker att nästa gång jag själv ska lära mig att hitta till den stora, billigare affären, då ska det vara dag och ljust ute. Snön får gärna ha smält bort först :).
Jag ska allvarligt överväga att ansöka om ledsagning. Inte för att jag tror att den skulle beviljas, men prova går ju.
Nog om mig nu. Kan bara avrunda denna berättelse med att jag inte är ensam med den här typen av vardagsbekymmer. Man löser och/eller hanterar problemen på olika sätt. Mitt sätt idag blev att skriva.
***
Åtalet mot Breivik kring dåden i Oslo och på Utöya presenterades idag. Han åtalas för två terrorbrott. Jag tänder nu ljus och skickar många tankar till Norge och alla de offer och anhöriga som drabbades av en sådan koncentrerad ondska som vi här hemma i den gamla, fria norden aldrig tidigare varit i närheten av.
Heder åt alla överlevande och alla som saknar - men ändå med styrka och beslutsamhet följer den pågående rättsprocessen. Heder åt alla dem som fortsätter värna ett öppet, demokratiskt samhälle, som slåss för allas lika rättigheter och bekämpar främlingsfientlighet och intollerans.
***
Imorgon är det Internationella kvinnodagen och min kompis, som i det här fallet är just en kvinna, deltar i TV-programmet Vem vet mest.

Försvunnet öga med tillhörande nål sökes

Hej bloggen! Det var INTE igår. Tänker inte börja med att be om ursäkt. Man ska ju berömma alla (inklusive sig själv), för det som görs bra/görs alls, eller hur?
Sedan vi hördes sist har vi fått en ny "manlig politiker", sosseordförande och oppositionsledare här i landet. Stefan Löfvén heter han. Säkert bra, f.d. ordförande i IF Metall, norrlänning av den sydligare sorten. Inte så dåligt, eller hur?
Jag tror seriöst att han är super för (S). Sen är det synd att han inte sitter i riksdagen. Visst känns det också lite skumt att tre av de senaste fyra S-ledarna slutat på "an". Jag menar såklart Göran, Håkan och nu Stefan. Den fjärde personen skijer sig från de tre andra. Personens förnamn slutar inte på "an" utan på "na". Mona var och är så kallad "kvinnlig politiker".
Valet av Stefan Löfvén föregicks av någon slags partikris. Inget ovanligt för sossarna i dessa tider, men visst kliade det i mina fingrar efter att ondgöra mig över alla intriger och spekulationer. Alla dem som hade massa namn att föreslå till en ev. ny partiledare, alla dessa namn på "manspersoner". Det är tur att Karin Jämtin finns och att hon är omtyckt. Allt blir ju så mycket lättare när folk gillar en. Sen kanske det när allt kommer omkring är bra både för jämställdheten och det bereddade ledarskapet att Stefan står utanför riksdagen.

En tjej i tio-elvaårsåldern blev för någon vecka sen knivskuren på skolgården. Helt oprovocerat av en okänd.
Läget är akut i bland annat Syrien. Ibland funderar man på om det finns någon yttre gräns där människors handlingar gör att dem upphör att vara just människor?
Grekland kan eventellt gå i konkurs inom en snar framtid. Oklart vad som exakt kommer hända då, men någon slags kaos lär väl inträffa.
Reinfeldt har här hemma uttalat sig om att reglerna måste göras om och pensionsåldern på sikt höjas. 75 år har namnts vilket skapat en smärre folkstorm. Vet inte om han är klumpig eller högst medveten om att hans utalande gett samma effekt som en elefant i en porslinsaffär?

Själv känner jag att min lägenhet känns ganska tom nu när "alla vännerna gått hem" och helgen snart är slut.
Skulle visa mig huslig och sy i lite nya knappar där gamla försvunnit. Men nu ligger synålen någonstans på köksgolvet så det blev inte så mycket med det där.
Kan inte neka till att det ibland ju hade varit bra med ett extra öga. Men ett tappat nålsÖGA på ett spräckligt köksgolv har jag då verkligen ingen nytta av.
Eftersom ingen kommer kunna svara på min efterlysning blir det väl att gå till sybehörsaffären imorgon.
Vuxenpoäng? Inget bevis på huslighet, i mitt fall åtminstone.

Tankar i frustration

Årets första inlägg. Varför inget tidigare? Hur går det egentligen med alla de där löftena, med det bättre livet? Blev det inget av ambitionerna och de nya tankesätten?
Jag vet ärligt talat inte. Just nu känner jag mig lika inspirerad, stabil och för den delen också inspirerande som min badrumshylla. Den hänger håglöst i badrummet enbart i kraft av en hel sugpropp, ytterligare en som vägrar sitta fast till mer än 30 % och något som väl närmast kan beskrivas som vilja. Trodde inte sugproppar eller badrumshyllor hade någon sådan. Men å andra sidan känns det inte som att jag har någon heller just för ögonblicket. Ändå går jag upp ur sängen varje morgon.

Visst finns det hopp för världen. Vänsterpartiet har fått en ny, kommunikativ partiledare som tilltalar de flesta - till och med sina motståndare. Är det bra? Ja, det kanske det är, men jag har mest lust att inte delta i glädjeyran. Visst är han superduperbra och just det som både V och oppositionen behöver. Men jag är ändå inte riktigt glad. Det är inte Jonas fel. Bara jag som har svårt att gilla läget - att det bästa och mest respekterade alternativet den här gången var en man. Precis som så många gånger tidigare i historien.
Ska fundera mer över det här någon dag när jag är mer hjärna än hjärta. Bara inte just idag. Hjärnan kan å ena sidan få en att låta kall, men det är nog bättre än hjärtat som får en att låta bitter, även när det inte alls är meningen.

Visst finns det hopp när var och varannan berättar hur förbannade är på den förälder som lämnar sitt barn iförd träningskläder många mil hemifrån för att han inte spelat tillräckligt bra i innebandyn. Ända in i hjärterötterna känner vi hur FÖRBANNAD man blir på folk som verkar fått det här med föräldraskap helt om bakfoten.
Istället för att känna tilltro till den stora majoritetens känsla för vad som är sunt, rätt och riktigt, går mina tankar till alla andra barn som har det lika dåligt eller ännu sämre. På dem barn som fått bli stora med ett bagage i rygggsäcken de inte vet vad dem ska göra med. Vem hjälper dem?
Nuvarande regering tycker väl att dem bara ska hjälpa sig själva.
Hjälpa sig själv måste man alltid göra. Men idag känns det alltsom oftast synonymt med att också skylla sig själv.
Ja, ni hör. Man ska nog inte blogga när man känner sig som en badrumshylla. Det blir inte alltid så konstruktivt. Snart, snart, snart kommer väl inspirationen, kraften och tron på världen tillbaks. Då kommer förhoppningsvis ett lite mer konstruktivt inlägg. Tack Mamma, Pappa och bloggen för att jag fick förmågan och möjligheten att skriva av mig.

Badrumshyllan sitter föresten kvar på väggen och längtar i smyg efter någon som har förmågan att fästa den ordentligt på den givna platsen i tillvaron. Till dess är det bäst att hålla sig fast med det som finns till hands.

Ni vet det här med nyårslöften...

Hej bloggen!

Även om jag fortfarande hävdar att nyårsafton inte är så hemskt speciellt, tänkte jag ändå göra ett sista inlägg här före tolvslaget och offentliggöra mina "nyårslöften". Om en knapp timme ska jag åka till en kompis på fest och istället för att sminka mig, prova kläder och fixa håret sitter jag här... Jaja, ni som läser vet att jag kanske inte heller brukar vara den som lägger jättemycket tid på ovanstänede. Lovar att jag i alla fall ska hinna borsta håret.

Jag och en kompis från långt upp i Sverige, brukar prata om milstolpeplaner. Ni vet, mål man sätter upp som man gärna vill nå någon gång i livet, kanske helst vid vissa åldrar. Nu när det nya året nalkas, jag är relativt nybliven singel, fortfarande inte börjat på någon "riktig utbildning" och fyller 30 om ett och ett halvt år, så har jag faktiskt börjat förstå varför han tjatar så mycket om detta.
Därför har jag försökt att formulera några löften, som jag hoppas att jag ska kunna hålla åtminstone hela nästa år.
1. Jag ska göra sådant jag tycker är kul och/eller mår bra av. Här kan nämnas Skriva ofta, läsa mycket, simma, ta hand om min båt och kanske börja med yoga.
Självklart kommer också mitt föreningsengagemang finnas kvar som en stor del av livet.
2. Jag ska, åtminstone anstränga mig för att bli sådär lite lagom huslig. Laga mat oftare än jag äter ute eller går hungrig och försöka börja tycka om att stå vid spis och diskbänk.
3. Jag ska ta hand om det som är jag och inte med ryggmärgen anpassa mig efter omgivningen. (Även om jag hävdar att jag alltid är jag, tycker jag att just detta känns lite extra knepigt. Vi får se hur det går.)
4. Jag ska finnas för mina vänner och min stora, fina familj. <3

Jaha, nu återstår bara fyrtio minuter tills jag måste åka.
Gott nytt år!

Tänkta tankar

Hej bloggen!

Det var duktigt länge sen. Nu har jag bestämt mig: Under 2012 Är min Målsättning att skriva minst tre blogginlägg i veckan. Viss skillnad jämfört med nu alltså, men skam den som ger sig!

Jag har tusen bortförklaringar till varför jag Inte lyckats prestera några inlägg på nästan tre månader. Några av dem är (ska läsas en och en):
* Har för mycket annat att göra.
* Har inget att skriva.
* Har massor att skriva, så jag vet inte riktigt var jag ska börja och framför allt inte vad som är tillräckligt viktigt att blogga om.

Sitter just nu hemma i mitt senaste av mina tre barndomshem. Mamma och pappa (mest mamma) sitter i vardagsrumssoffan och ser VM-hockey för juniorer. Jag lyssnar med ett halvt öra - det är en gotlänning med i laget så man måste ju ha lite koll. :)
Julhelgen är nu slut och jag känner mig sådär glad, tacksam och splittrad som jag ibland brukar göra när jag har varit hemma och haft det mysigt med familjen. Återstår en dag hemma då jag hoppas kunna åka och hälsa på mormor och morfar.

I eftermiddags var jag och mamma ute med hemmets tre pudlar på en riktig hundpromenad i skogen. Klockan var inte alls mycket, men ändå var det dags för decembersolen att gå ner. Solnedgång över skog och åkrar ska man inte underskatta.

Till helgen är det nyårsafton och jag känner mig ärligt talat "sådär" peppad inför att fira. Inte för att jag inte ser fram emot år 2012. Tycker att det känns bra att byta år, vända blad och få nya både chanser och krafter att bidra till att världen går åt rätt håll, få fler stunder tillsammans med alla fina människor runtomkring. Men just att fira in året känns ibland lite överskattat. De tär en vanlig natt och klockan slår tolv precis som vanligt. Jag behöver varken raketer eller fylla för att förstå det fina med det. Men jag är bjuden till en god vän och hoppas för mina kompisar skull att min lite ”neggiga” inställningen har lättat till dess.
Det här året har verkligen varit ett konstigt år. Ute i världen har stora händelser kastat den lilla människan, åtminstone dem av oss som emellanåt orkar följa nyhetssäändningarna, mellan hopp och förtvivlan.
Den arabiska våren, jordbävning och kärnkraftskatastrof i Japan, hungersnöd Afrikas horn, Kim Jong Il - Nordkoreas fruktade diktator har lämnat jordelivet, med mera, med mera. Som ni förstår är det här bara några exempel.

Sen har vi Norge. Sommarens fasansfulla, till synes så ofattbara och ogripbara händelse, som fått mig att undra många gånger, vilket samhälle vi egentligen lever i.
Effter händelserna i Oslo och på Utöya har demokrati fått en djupare innebörd för mig än tidigare. Jag har många gånger också ställt mig frågan vad vi kan göra för att något sådant här inte ska upprepas. Inte i Norge, inte i Sverige och heller inte någon annanstans i världen.
Under sensommaren och hela hösten har jag haft dille på att tända många värmeljus. Kanske för att jag känner mig tryggare när ljusen brinner och jag kan försöka leta svar på livets stora frågor i de många ljuslågorna. Jag hittar sällan svaren, men tvivlen på meningen med vår existens känns inte lika ogenomträngligt när ljusen brinner. Varje stearinljus känns på ett fint sätt som ett eget litet, kort men viktigt liv.
Varför just händelserna i Norge har etsat sig fast i minnet, beror såklart på närheten. Norge är nästan hemma. Vi fick under många veckor höra och se norrmän sörja, diskutera och tala om det inträffade. Idyllen är krossad och om man inte förstod det tidigare så känns det sen i somras smärtsamt tydligt att Sverige, är inte annorlunda än resten av världen - vi är en del av världen.
På ont och på gå gott. Vi måste alla hjälpas åt att se till att det så långt som möjligt, för gott med sig.

Den senaste veckan har rättegången mot de fängslade journalisterna i Etiopien varit i fokus. Journalisterna Johan och Martin, som jag tror att de allra flesta i Sverige nu hört talas om, är nu dömda till mångåriga fängelsestraff. Om straffet kommer verkställas är vad jag förstår ännu inte klart. Det är en händelse som tillsammans med fallet med den fängslade journalisten Davitt Isak är också saker som fastnat i mitt medvetande. Att just dessa människoöden berört mig bland allt annat som händer, kanske delvis har att göra med att jag själv drömmer om en yrkesframtid i journalistikens värld. Rätten och friheten att kunna rapportera om vad som händer runtom i världen är en av alla de rättigheter som inte får kränkas, men dessvärre ofta kränks.

I nästa blogginlägg törs jag nästan lova fler nyårslöften, men det vore i så fall trevligt om fler ville följa den här bloggen.
Hej då!