Tid för utmaning!

Snart dags att lämna vardagen för ett tag. Att kasta loss, hissa segel och utmana havets vågor, världens vindar och min egen alltjämt närvarande rädsla för att ramla i vattnet. Om vädergudar eller någon annan typ av gud hade funnits i mitt liv hade jag bett om soligt väder, med vind från rätt håll. Nu finns inga sådana eller andra gudar i min närhet, så vi får väl se hur det går.

Idag har jag blivit ett år äldre! Flera av mina vänner vill gå händelserna i förväg. Dem har därför med glada tillrop påmint mig om att 28+2=30. Jag är inte säker på att jag vill fylla 30, men om man lever 30 år efter att man föddes så fyller man ju 30 oavsett om man vill det eller ej. Jaja, den dagen den sorgen. Idag, har jag födelsedagen till ära köpt ett par segelbåtsanpassade gummistövlar. En sak gillar jag inte och det är att dem är vita, men så länge dem inte läcker ska jag nog lära mig att stå ut med det.

Jag blir alldeles varm och glad när jag tänker på alla fina grattishälsningar jag fått. Sociala medier har massor av baksidor, men en sak som ändå hör till solsidan, är att det blir så enkelt att göra någon glad. Ett par ord vid rätt tidpunkt kan göra dagen för en medresenär på livets resa. Även på nätet märks folks olikheter och en del av det där som gör att man tycker så mycket om just dem. För den som har dåligt minne eller fler "Fb-vänner" än vad man kan räkna, finns det ändå en möjlighet att enkelt och vänligt säga grattis när någon fyller år, tar studenten eller något annat roligt.

Det här blir en kväll med tårtrester som mina underbara kollegor fixade på jobbet.
Det blir också en kväll med telefonmöte, båtbesök och framför allt tid för att sadla om från innesittande skrivbordsbyråkrat till... tja, till någon som ska segla sin egna lilla båt till en mysig ö, tillsammans med två vänner med högst varierande seglarerfarenheter. Framme på ön kommer fler vänner, fler båtar och kanske ännu större utmaningar än ditresan att förgylla långhelgen.

På väg hem från Stockholm. X2000-tåget går i oändligt många fler sekundmeter än dem 10 som det blåste under gårdagens segeltur. Ändå känns denna tågframfart som rena söndagspromenaden jämfört med den saltvattenstängta och lutande segelfärden jag och ett par kompisar gav oss ut på medan söndagen fortfarande inte blivit regnig. Tilläggas ska såklart att en segeltur är betydligt mer underhållande än en tågresa, men det säger kanske sig självt och är inget som man på SJ behöver vara ledsen över.

När man seglar är man så närvarande och samtidigt får man tid att vandra i tankarna till platser och drömmar man annars inte har tid med. Åtminstone får man tid emellan det att kursen ska ändras och slag ska göras. Just då är det bäst att göra det som sägs och hänga med när båten går från lutning åt ena hållet, till att luta lika mycket åt andra. Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig ut till sjöss, i min kära lilla segelbåt tillsammans med människor jag litar på. Som liten var jag hysteriskt rädd för vatten och jag lärde mig inte simma förrän i 10-årsåldern. En del av rädslan sitter fortfarande kvar. Jag färdas gärna på vattnet, Men vill inte riskera att ramla i. Lite underligt är att det känns lättare att befinna sig nära vattnet, än i en större båt högre ovanför vattenytan.
Idag har jag varit mötesordförande för en samarbetsorganisation ”för vuxna”. Kändes ganska bra, även om jag inte anser mig vara särskilt duktig och också säkert kunde gjort en bättre insats på många vis. Aldrig blir man ju riktigt nöjd, men jag tar nu åt mig av berömmet som jag fick från flera av deltagarna.
Det som slår mig när jag lyssnar, eller själv deltar i diskussioner i olika organisationer, är att de små frågorna Alltid får ta onödigt stor plats i förhållande till de stora, värdeladdade och principiella. Det är tråkigt, men alltid ett val som dem som deltar gör från tillfälle till tillfälle. Det kan ju ses som en styrka att man är ense i stora frågor, men det är i så fall ännu mer en svaghet att man inte kan avgöra vad som är viktigt och oviktigt i administrativa och byråkratiska frågor. Det var hursomhelst väldigt kul och utvecklande att få göra en insats för en annan organisation än den jag vanligen är ideellt engagerad i.
Solen strålar nu ner från en klarblå himmel utanför tågfönstret och jag kan inte låta bli att fundera över om det nu är lågvatten i hamnen – det var ju högt igår när ett lågtryck var i antågande.
Klart slut för nu.

Lejon med inslag av uggla som kämpar hårt och ibland löser problem

Skriver här alldeles för sällan! Det bara blir så och jag gnäller på mig sjlv nästan varje dag för att jag inte gjort något inlägg - trots att jag nästan alltid haft idéer på vad jag kan skriva.

Senaste två dagarna har jag gått en del i skogen och fått en sådan där intensiv lust att skriva, mycket och länge. På folkhögskolan där jag nu är på kurs finns det en skrivarlinje. Jag är rätt övertygad om att jag egentligen trivs bäst hemma i mitt egna lilla krypin och skulle bli lite kollrig av att bo i studentkorridor under en längre tid..., men har ändå fått en inre lust att söka till någon ettårig skrivarlinje... Bara för attt...

Den här veckan har jag fått förmånen att göra ett litet personlighetstest som visat vilken "konfliktprofil" jag hra.
Testet visar kort och gott att om man delar in mänskligheten i "lejon" som gillar kamp, har starka viljor och slåss för det dem tror på, "ugglor" som finns i bakgrunden, tar stort administrativt ansvar och sitter på stora kunskaper och slutligen "Sankt Bernhardshundar" som är dem som tar hand om medmänniskor, ser till att alla mår bra, fixar fika och annat - Då är jag ett Lejon.
Kanske inte så förvånande!

Men lite mer detaljerat så vvisar testet jag genomgått att jag förvisso är bra på att Kämpa, men också hyfsat bra på att lösa problem genom att hitta alternativa lösningar när folk inte kommer övereens. Viktigt att påpeka är att denna typ av problemlösning Inte är samma sak som att kompromissa.
Eftersom denna kurs inte slutar förrän imorgon, har jag nu blivit nedkallad till vår lilla avslutning.
Även om största delen av mig inte är en uggla ska jag försöka skapa lite rutin kring det här med bloggandet.
Lyckas jag så skrivs här imorgon igen.

Får man säga prosit var som helst?

Och tåget tuffar fram…
Sitter som jag så ofta gjort de senaste åren på ett tåg som susar fram på väg mot Stockholm. Enligt GPS-kartan tror jag att vi nu är i trakterna av Kumla, men nästa stopp är inte förrän Katrineholm.
Runt mig har jag lyssnat till ett samtal om huruvida dagmammor får gå på Kyrkans barntimme med sina dagbarn och det dåliga, (enligt diskussionen) med att många skolor inte längre firar sina terminsavslutningar i kyrkan.
Inatt har jag sovit ungefär tre timmar, tre och en halv om jag räknar med stunden här på tåget. Hoppas att ork och koncentrationsbatterierna ska räcka ordentligt till kvällen. Till dess ska sitta i tre möten och även skriva ett par saker som helst inte ska bli fel.
Nyss var jag i vagnens ”tysta avdelning” för att hämta min väska. Någon nös och jag var på vippen att säga Prosit, men sen tänkte jag att man kanske inte får, ska eller borde säga det i en tyst avdelning. Därför höll jag tyst.
Mina grannresenärer som tidigare pratade om kyrkan har nu kommit tillbaka från bistron och pratar om minnesvärda tågresor. SJ ges ris och ros, om vartannat.
Nu ska jag förbereda mig inför dagens äventyr!

En militär gör sig inte som Utbildningsminister!

Det är fortfarande morgon och jag hoppas att jag hinner göra allt som ska göras innan jag går till jobbet om ett par timmar.
Nu på morgonen har jag i alla fall hunnit lyssna en del på radion och som så ofta förut, så blir man arg.
Jan Björklund är en herre jag aldrig haft något större förtroende för, men nu börjar jag bli mer än trött på hans militäriska iver att göra skolan till sin egen militärförläggning, utan någon som helst grundläggande tanke på tillgängighet, jämlikhet och inkludering av elever med olika behov.
Han och jag är överens om en sak. Det är dumt att skolka. Men vi är INTE överens om hur man löser problemet.

Medans Björklund säger att skolk ska skrivas in i betygen i grundskolan och att detta i sig kommer förbättra skolresultaten - eftersom eleverna är på plats, menar jag och många med mig, att det är i skolan - inte hos eleverna, man ska söka och rätta till felen. Se till att undervisningen blir så intressant och utvecklande att man som elev helt enkelt inte Vill vara borta från lektionerna.
Se framför allt till att alla elever oavsett om man är teoretiskt eller praktiskt lagd, oavsett om man har någon funktionsnedsättning eller har ursprung i något annat land än Sverige, faktiskt kan vara med i skolarbetet på jämlika villkor med andra elever.
Om man råkar ha en eller flera funktiosnedsättningar är skolan i Sverige inte alltid så tillgänglig. Det är inte helt otroligt om just otillgänglighet eller utanförskap är det som får en del elever att strunta i skolan. Är det verkligen rimligt att eleverna ska straffas för att skolan inte gör det man är skyldig?

Ibland, även om det kanske inte händer för varje elev, varje termin, behöver man delta på saker på skoltid som man kanske inte alltid för ledigt för. Det kan vara föreningsengagemang, kulturutövande eller något annat. Visst är skolan till för att gå i och undervisningen till för att eleverna ska delta, men ibland är det så krasst att det är mer utvecklande för den enskilde eleven att göra det där andra. Den gemenskap eller de upplevelser och erfarenheter man får när man är borta, kanske mer än väl väger upp den undervisning man missat. Ska man då bli stämplad som skolkare för att man vågat och fått möjlighet att göra något annat i livet? Det rimmar rätt illa med Jannes framgångshysteri där Sverige bara måste bli bäst i klassen i skolämne efter skolämne...

Det Björklund antingen inte har tänkt på eller kanske bara inte vill förstå, är att när skolk skrivs in i betygen - då är det redan för sent. Då har eleven redan tappat förtroende för skolan, då har föräldrarna inte tidigare fått chansen att prata med sina barn. Få folk att stanna i skolan - istället för att peka ut dem som inte gör det!

Tidsfascist?

Sitter i ett soligt Umeå och funderar över livet.
Det visar sig med jämna mellanrum att jag inte är särskilt flexibel och att jag i vissa situationer inte är stresstålig för fem öre.
Jag ogillar tidscheman som ändras med kort varsel och formligen hatar när människor gör sig sena ”med flit”.
Jag har generellt inga problem med att anpassa mig efter ändrade förutsättningar eller andras behov. Inte så länge de förklaras tydligt och för mig känns logiska.
Om så inte är fallet, hatar jag att vänta, bli försenad eller senare behöva stressa för att jag väntat på någon annan.
Min koncentration, mitt humör och min självkänsla sjunker som stenar ner till någonstans under fotknölarna.
Vet inte om det är ett släktdrag och jag förstår om man kan uppleva mig som extremt oanpassningsbar, men sådan här är jag, somliga dagar.

Aldrig försent att göra ett nytt försök!

Hej Bloggen! Jag är tillbaka och visst är det aldrig för sent att börja om på nytt….?
Startade en blogg förra året med höga ambitioner. Sen hände alltför mycket ute i verkligheten för att jag skulle hinna reflektera, fundera och tycka kring dem på ett så pass just sätt att det kunde kännas värt att lägga ut på nätet. Jag glömde nästa bort min blogg, men nu är jag här!
Min sedan länge planerade nystart här i bloggosfären ficck en liten näsknäpp. Satt som jag så ofta gör på ett SJ-tåg och tänkte att Nu är det dags!
Jag skrev en stund och tåget susade sig närmare och närmare slutmålet. Några minuter före Stockholms central förändras min skärmbild och jag förstod att nätuppkopplingen brutits.
Visst ska man kanske inte lita på trådlösa nätverk ombord på tåg, men kändes lite snopet, jag som laddat så länge.
Annars är livet ungefär likadant men ändå förändrat sedan jag sist lättade mitt hjärta här. Jag åker fortfarande massa tåg och är ordförande för Unga Synskadades riksstyrelse fram till augusti. Har trivts otroligt bra med båda dessa saker i nästan fem år! Nu känner jag att jag också vill göra lite annat.
Om knappt en månad blir jag ett år äldre. Jag är fortfarande en tjej med skrivardrömmar som bor i en tvåa. Har blivit med segelbåt vilket känns otroligt spännande och nyttigt och Kul!