En dag i stillhet men inte i tystnad

Söndagen lider mot sitt slut. När jag slog upp ögonen imorse kom genast vetskapen om tragedin i Norge in i mitt medvetande. Mina värmeljus har brunnit också idag.
Hela Facebook tycks ha exploderat av deltagande under helgen, men jag har också sett trötta kommentarer om att många andra människor runtom i världen dör varenda dag. Jag kan både förstå och inte förstå ett sådant inlägg - bara två dygn sen något så fruktansvärt inträffat i vårt grannland.
Lyssnade på P1:s God morgon världen och självklart analyserades händelserna där. I den sedvanliga panelen konstaterade man att när något så här omfattande händer i Norge, då är det nästan som att det händer här i vårt eget land. Dels är ju Norge en nära och kär granne, dels kan alla svenskar utan problem följa norska nyhetssändningar. Närhet och identifikation spelar roll. Det är kanske illa, men tycks ligga i människans natur. Ingen som känner sorg, oro eller ilska över en sådan här händelse skall oavsett var den sker heller kunna klandras för det.
Den här dagen har mina tankar fortsatt att kretsa kring det som hänt. Parallellen till den ungdomsorganisation jag själv just nu leder känns både tydlig och relevant. Och det slås fast också idag - Detta hade lika gärna kunnat hända i Sverige.
Under dagen har jag pratat in en ledare till Unga Synskadades ljudtidning Optimal. Valet att ta upp händelserna på Utöya och i Oslo kändes självklart. Vikten av att vi och andra ungdomsorganisationer aldrig tystnar och oavsett vad vår verksamhet handlar om faktiskt orkar diskutera och ventilera sådana här händelser framträder allt tydligare.
Alla kan förstå det hemska i det som skett, men för att kunna överbrygga sin egen eventuella rädsla eller kunna sätta in detta fruktansvärda i ett sammanhang måste folk ha kunskap - inte minst vi som är unga.

Förutom att gång efter gång ha spelat in ledaren för att få en så bra inspelning som möjligt fri från stakningar (...), har jag fortsatt att lyssna på radio och ömsom håglöst, ömsom frinetiskt städat min lägenhet.
Min vana trogen lyssnade jag på Sommar, där idag "SAS-Janne" satt bakom mikrofonen.
Han berättade bland annat om ett tillfälle då han var nära döden och att han efter detta slutat vara rädd för den.
Detta tog jag till mig med tacksamhet. Som jag tidigare luftat här på bloggen har jag många gånger funderat på döden, varit rädd och känt frustration över att människor rycks bort. Jag har inte sällan undrat när det är min tur. SAS-Jannes ord kan på inget sätt mildra sorgen och ilskan efter masakern i Norge. Men den stillade just idag en del av min egen oro för sakernas tillstånd och förgänglighet. Kanske är det så att när man väl är framme vid sitt allra sista ögonblick på jorden, så känner man frid. Kanske, är det så.
Om SAS-janne är den ena av dagens idoler så är helt klart Jens Stoltenberg den andra. Han har hela helgen gång efter gång talat om att svaret på det som inträffat i hans huvudstad och hans ungdoms ö, inte är något annat än ökad demokrati och ökad öppenhet. Samtidigt säger han, ska vi inte vara naiva.
Stoltenberg har rätt. Hans deltagande med alla drabbade känns också helt självklart och äkta in i hjärterötterna. Precis så som det skall vara. Jag hoppas att Sveriges politiska ledarskap har förmåga att agera på samma sätt om något liknande skulle hända i Sverige.

Tankarna går till Norge, vår granne och en del av världen

Det ofattbara händer varje dag. Hemskheter, brutalitet, olyckor, mord, ond bråd död som drabbar människor på olika sätt. En del rycks bort från denna värld och andra lämnas kvar.
Nu har det helt nyligen hänt, helt nära, i Norge.
Mitt i Oslo och på motsvarande SSU:s sommarläger. En stor explossion mitt i regeringskvarteren och kort därefter vanvettigt skjutande av unga människor på läger, unga människor som valt att engagera sig politiskt.
Nu är det många timmar sen detta började göra mig arg, ledsen, förbannad.
Allra först gick mina oroliga tankar till liallasyster som bor i Oslo och flugit tillbaka dit så sent som för någon dag sen. Men så snart jag fått veta att hon mådde bra och inte varit närmare än att hon bara hört en stor smäll. Efter detta lugnande besked vandrade tankarna vidare till alla dem som drabbats, dem jag inte känner men vars på några ögonblick nu förändrats eller helt enkelt tagit slut.

Det känns så meningslöst - och det kunde lika gärna hänt i Stockholm, eller någon annan stad i Norden, i Skandinavien, i Sverige.
När händer det nästa gång?
Jag tror inte att det här handlar om internationell terrorism och om man ska tolka nyheterna från Norge tror man det inte där heller. Men tyvärr tror jag inte heller att detta hindrar främlingsfientliga krafter från att rikta anklagelser åt höger och vänster, ökade spänningar och växande islamofobi är ett par saker det med lätthet kan leda till. Helt oavsett vem som egentligen ligger bakom.

Tillsammans med vad som antas vara ett misslyckat försök till bombning i Stockholm i vintras, känns det nu som att tärningen är kastad. Norden är inte längre en skyddad idyll där massakrar är något man bara läser om.
Det känns oroväckande nära till hands att vara politiker ska börja träda tillbaka, sluta röra sig bland vanliga människor och att dem som trots alla hemskheter vill komma den offentliga makten nära, i så fall måste ta sig igenom säkerhetsanordningar som inte är av denna värld.
Vilka ungdomar kommer vilja engagera sig politiskt om man växer upp i vetskapen om att ett vanligt sommarläger kan sluta blodbad? Vad händer om det inte längre finns utrymme att föra en politisk diskussion, ens för dem som faktiskt är intresserade.
Nu är det viktigare än på länge att unga får kunskaper om demokratins vikt och spelregler. Att alla, oavsett ålder, kön, ursprung eller andra olikheter, gemensamt sluter upp i kampen för demokrati, alla människors lika värde och rätt att finnas till i ett fritt samhälle. Här har alla ett ansvar.
Tända ljus har lyst upp rummet där jag sitter för att hedra dem som nu drabbats av det ofattbara.

Snart brinner det sista ljuset ut, men lågan i mångas hjärtan fortsätter att brinna. Alla som inte tänker tystna, som inte backar och som sluter upp i den gemensamma kampen som måste föras i varje land, världen över - inte minst här hemma i det förut som trygga Norden.

Ett inte helt lyckat tågbyte

När detta går att läsa på min blogg sitter jag på SJ X2000 mot Sundsvall. Jag skall till Torpshammar och tillbringa ett par härliga dagar på läger.
Vid slutmålet är jag dock inte framme förrän halvniotiden ikväll, ett par timmar sen. Orsaken är att jag för ovanlighetens skull missat ett tåg. Ja, jag menar det, jag missar faktiskt inte tåg särskilt ofta, speciellt inte med tanke på åkfrekvensen de senaste åren. Om ni på allvar vill veta varför jag missade tåget denna dag, så fortsätt läsa. Annars kan ni hoppa över följande stycke och fortsätta vid rubriken ”Slutsatser”.
När jag idag kom till Stockholm tänkte jag som jag oftast gör att jag själv skulle hitta fram till nästa tåg. Med den lilla syn jag har brukar det gå hyfsat bra – så länge det också finns hyfsat med tid.
Idag fanns det bara halvhyfsat med tid och då jag ömsom bar och ömsom släpade en väska ”för mycket” tog jag mig inte fram med någon racerfart.
Jag trodde mig ha ett hum om vart det rätta spåret, nämligen nr 8 skulle ligga någon stans. Jag styrde kosan dit och frågade en Stockholmare som kom från det hållet om detta var rätt väg.
”Nej, du ska åt andra hållet” menade han. Jag var vid det laget lite stressad och vände helt om, men eftersom jag anade felaktigheter frågade jag ytterligare en centralenvandrare ”ifall spår 8 verkligen låg i den riktningen”? Hon kollade på en skylt och meddelade sen att jag skulle vända och gå i samma riktning som förut. Jag gjorde så, gick ut från centralen och sicksackade mig fram längs raden av spår 1,2,3…..5,6,7 -8. När jag väl kom fram, fortfarande med den övertaliga väskan som mest fått följa med för att det skulle till Gotland, i högsta hugg – då hade tåget precis gått.
Efter svordomar och lite okonstruktivt ringande till SJ talsvar, tog jag tag i packningen och återvände in på Stockholms centralstation. Jag ställde mig på ett så tyst ställe som möjligt och ringde SJ för att boka mig på nästa tåg. Därefter tog jag mitt pick och pack för att gå på jakt efter en ledig förvaringsbbox.
Hittade inga – eller rättare sagt, hittade efter mycket letande en ledig, men kunde sen inte läsa instruktionen på skärmen där betalningen skulle ske. Förstod av andra väsklämnare att priset var 50 kr per dygn vilket för mig som inte bor i Stockholm, kändes som väldigt mycket pengar – jag skulle ju ha väskan där i två dygn dessutom.
Släpade mig iväg till ett ställe (Scandic Continental) där jag tänkte att dem kanske kunde ta emot min väska. Jag sa helt sanningsenligt att jag om två dagar ska till Gotland men innan dess till Sundsvall och att det skulle vara väldigt skönt att slippa ha med sig en väska som jag inte behövde före båtbussen till Gotlandsfärjan. Sen sa jag halvt sanningsenligt att varenda förvaringsbox på hela centralen var upptagen. Hotellpersonen som råkade vara en sork och därmed ha stark gotländsk anknytning sa glatt ”Jasså, du ska till min öy, jag ska kolla med min chef”. Om det var det slutliga resmålet eller mitt bedyrande om att jag var en stamkund hos dem och att det skulle vara så snällt om dem hjälpte mig som gjorde det vet jag inte. På väg tillbaka till centralen var dock min packning en bag lättare och jag undrade stilla om min landsman hade trott mig om jag sagt att Gotland minsann inte bara är hans ”öy” utan också min. För den som eventuellt inte vet kan jag avslöja att min dialekt intet låtit särskilt gutnisk på många år, tyvärr.
En väska lättare till sinnes tillbringade jag följande 90 minuter inne på SJ, för att sedan för andra gången denna dag ta mig till Spår 8 och gå ombord på tåget mot Sveriges mitt.
Slutsatser:
Lita inte på Stockholmare, följ din instinkt, du har ju nästan alltid rätt.
Ta det lugnt – stressa inte när tåget redan gått och nästa inte avgår förrän om minst en timme.
Om du inte kan dra nytta av vem du är, tala om vart du ska resa så kanske du får den hjälp du behöver.
Nästa gång du packar för att åka till Gotland, försök att välja en smidigare resväg än den via Sundsvall/Torpshammar.

Tåget tuffar vidare uppåt och imorgon ska jag och flera andra flyga helikopter 

En harmlös dikt om livet och döden

Jag sitter i livet och tänker på döden
Jag tänker på sorg och saknad.
Jag tänker på skuld, som en stor hård tomhet.
Död = Sorg = Skuld = Världens tyngsta och mörkaste tomrum.
Kanske som ett svart hål som äter upp mitt liv, bit för bit.

Jag sitter och lyssnar på radion som skvalar.
Jag står och tittar på solnedgång.
Jag ser, jag lyssnar och jag känner.
Förundran över att skvalandet fortsätter och att solstrålarna ännu glimmar, den dag jag inte längre finns här.

Jag står på en båt och blickar ner i det mörka vattnet som skummar lockande och förrädiskt.
Mina tankar finns hos de döda likaväl som hos de levande.
Jag funderar på vad meningen är, var den finns och vad den menar med detta kaos som livet jämte döden utgör.

Jag vandrar i skogen och mina tankar flyger i trädens kronor.
När får jag veta vad slutet är?
När får jag veta när slutet kommer?
När får jag veta om döden är ett slut eller en början?
Vill veta och vill inte vänta tills jag inte längre finns i detta liv.

Vem bestämmer livets längd?
Och har denna någon koll på dödens innehåll?
Vem dömer några till sjukdom, andra till att bli mordoffer?
Vem dömer deras nära till ett liv i sorg, saknad?
Om döden är ett riktigt slut, Vad är då meningen med detta liv?