Tankar under resan mot hösten

Sitter med radion på och försöker fokusera på att bidra med ett blogginlägg här. Lovade mig när bloggen skapades att den Inte skulle bli något tvång - men så sällan som jag skriver kan man ju tro att jag inte har några som helst ambitioner - skärpning!
Hösten närmar sig och snart kommer vi konstatera att det inte blev någon vidare svensk sommar. Den senaste veckan har detta inte bekymrat mig särskilt mycket, har varit vrålförkyld i någon slags influensa och några dagar mer eller mindre sängliggande. Nu helt klart på bättringsvägen och jag ska inte orda mer om det *hosthost*.

Med den positiva känslan från Unga Synskadades Medlemsforum har jag sedan det avslutades för en dryg vecka sen inte riktigt kunnat bestämma mig för hur det känns. Vid Medlemsforum avgick jag som som riksordförande efter fem år. För att inte veckla in mig i något jag inte ens själv begriper har jag bestämt mig att beskriva det som att det känns konstigt men bra - eller bra men konstigt. Hur som helst kommer konstighetskänslan gå över. Ser mycket fram emot att jobba i den nya riksstyrelsen, bland andra tillsammans med nyvalde ordföranden Jakob Larsson!

Så, vad tycker jag då om den tid som jag inehaft ordförandeskapet, har organisationen kommit dit jag ville och har jag uppnått de mål jag satt upp.
Har vid det här laget fått ungefär de här frågorna flera gånger. Den första tycker jag är svår att svara på. Men..., nej egentligen har inte US kommit dit jag ville, inte så långt i varje fall. Fortfarande är vi inte 500 medlemmar, fortfarande finns inte funktionshinderkunskap på alla om ens några lärarhögskolor och arbetslösheten bland personer med synnedsättning är ännu väsentligt mycket större än bland folk i allmänhet.
Samtidigt har mitt och alla andra medlemmars US ställts inför en del utmaningar under de senaste åren. Utmaningar som jag och mina styrelsekamrater fått hantera. Det jag är stolt över är att vi jämte dessa utmaningar lyckats höja medlemsantalet, synts i två rikstäckande och medlemsengagerande påverkanskampanjer (Operation Utrop 2009 och "En skola för alla" 2010) - inte minst känns det som att US blivit mer känt de senaste åren, men det är naturligtvis bara en känsla.
Nu inför den nya riksstyrelsens kickoffhelg lämnar jag min egen ordförandeinsats i livets ryggsäck och ser fram emot en spännande helg med nya möjligheter. Ryggsäcken vi alla bär på gör vi bäst i att använda oss av. Mitt bidrag den närmsta tiden blir nog den allt starkare insikten om att vi måste använda oss av vår historia. Inom US finns till exempel ett fantastiskt kulturarv som bara inte får slängas bort.

Så, vad ska "Oja göra nu då" är det många som har frågat när jag kanske förväntas ha en del mer tid. Jag ska plugga - barn oc h ungdomslitteratur och en kurs som heter något i stil med Identitet och sexualitet. Det ska bli kul och det kommer med all säkerhet sätta min diciplin på prov..., som flera gånger förr. Men den här gången - ska jag lyckas med plugget har jag tänkt!

Sen finns det annat jag vill göra, som jag vill bli bättre på, som jag vill lägga ner min tid på. Har alltid gillat att uttrycka mig i såväl tal som skrift. I plugget likaväl som på mitt jobb och i föreningsarbetet har jag ju många chanser att göra det. Bra resultat är viktigt för mig och därför är det få saker som påverkar min självkänsla så mycket som de gånger då jag tycker att jag uttryckt mig fel, gjort ett dåligt framförande och framför allt - när jag "öhat" för mycket. Med intresset för retorik, med övning och självdistans hoppas jag kunna bli bättre och om inte annat bli nöjdare med mig själv som talare.
Att skriva gör mig inte alls lika nervös och det är peppar peppar mer sällan jag blir riktigt missnöjd. Anledningen är väl att när man skriver hinner man också tänka efter... Ibland när jag blir arg, missnöjd eller rentav ledsen över någon prestation försöker jag beskriva känslan i diktform. Kanske lägger jag ut sådana rader här på bloggen ibland. Om jag törs.

Runtomkring i världen händer varje dag obeskrivliga hemskheter. Svältkatastrofen på Afrikas horn tillhör de mest ogripbara. Det som är så svårt att ta in och omöjligt att identifiera sig med. Vad är egentligen några hundralappar insatta till Unicef, mer än ett sätt att stilla sitt samvete? Att kompensera de öde som gjort att jag fötts och fått växa upp med helt andra levnadsvillkor. I en del av världen där riktig torka aldrig förekommer och där vi är vana vid att så länge vi har pengar kunna köpa det mesta vi behöver.
Det jag känner är maktlöshet.

Skarp kontrast till denna katastrof är den svenska nyheten om kronprinsessan Victorias graviditet. Jag är ingen motståndare mot den svenska monarkin, men jag avundas inte den kommande arvtagaren som redan på fosterstadiet skapat sådan uppståndelse. Säkert bra föräldrar, men ett kanske inte helt okomplicerat liv väntar.